Tu Fus liv, Eliot Weinberger, översättning Christoffer Stuveback, Rand

 

T.S. Eliot förärade sin långdikt Det öde landet med fotnoter, och blev förstås hånad av sin samtid (konsensus löd att en dikt som kräver fotnoter är som en tavla som föreställer en hund, men som kräver en plakett där det står: ”detta är en hund”). Från en Eliot till en annan: Eliot Weinbergers bok Tu Fus liv kräver ett långt förord av Martin Svensson Ekström för att upplysa om bakgrunden och kontexten. Är detta verkligen nödvändigt, och hur många läser ens ett förord (5-10 % av läsarna, på sin höjd)?

Nåväl: det är mycket bråte som ska forceras innan vi tar del av dikterna, men vi får veta en del om den historiske Tu Fu, som levde under 700-talet i Kina. Född under relativt välsituerade förhållanden slår han sin håg mot poesin. Han skrev uppemot 1400 dikter, och framträder i tre olika skepnader: den vise och lärde skriftställaren, fyllbulten och skrytmånsen, samt den melankoliske och svartsynte grubblaren.

Hur självbärande är då dikterna som Eliot Weinberger skriver? Weinberger är amerikan, känd för att ha skrivit böcker om litteratur och politk, men även sina introduktioner som översättare till engelska av bland andra Octavio Paz och Jorge Luis Borges. I den här boken, som utkom i hemlandet förra året, finns 58 korta dikter som har Tu Fu som utgångspunkt. Snarare än en regelrätt översättning är det en tolkning som liknar en tänkt självbiografi från den kinesiske föregångaren. Ett liv flimrar förbi i dessa korta dikter.

Inspiration har också hämtats från Wen T’ien-hsiang, som 1280 satt fängslad och tog hjälp av Tu Fus dikter för att uthärda isoleringen. Weinberger skriver under covid-pandemin, vilket i sig liknar en fängelsedom, och flera av dikterna betonar ensamheten. Givetvis har även poeten Eliot, och kanske i ännu högre grad den andra landsmannen Ezra Pound, fungerat som ledstjärnor.

Det finns en viss lågmäld humor, en viss nedtonad melankoli, och mer än en avsevärd del tillbakadragen livsleda: ”Nuförtiden är jag sorgsen redan innan jag är full och full har jag ingenstans att ta vägen.” Raderna liknar sentenser eller aforismer, fast i så fall trasiga aforismer. Är det en brist? Nja, snarare bör vi väl vara skeptiska mot de aforismer som är för uttänkta och för perfekta. Weinberger vill inte ge oss den typen av färdigpaketerade visdomar. Han talar i gåtor. Det finns en ytspänning i dikterna, som får dem att hela tiden vara på vippen att kantra. Naturen bildar en fond, och ja, hellre det än att använda den som projektionsyta:

Dagen bräcker; dunklet flyr: stjärnorna glesnar;

snön håller upp;

skator på tornen och en kråkflock tar till flykt;

floden nästan stilla längs stadens murar;

det dröjer innan jag är hemma igen.

Han skriver om kriget som åderlåter riket på män men utan att det bekommer de styrande så mycket, då det ju finns pojkar att tillgå. Men vem skriver så? Weinberger förstås, men poängen är att tanken redan finns hos Tu Fu. Krigen är sig lika över tid. Genom dikterna löper den västerländska stoicismen, som gör sig ytterst bra i denna miljö: ”Törnbuskar tycks endast växa där människor går” och ”Papegojor är klokare än människor: de vet att de lever i bur” är två sådana barska sanningar.

Om Emily Dickinson en gång uppmuntrade oss att säga sanningen snett kunde det sägas att Weinberger föreslår att vi ska säga sanningen med en reprimand. Samtidigt är det här dikter som inte direkt inbjuder till tolkning: vad du ser är vad du får. Tur då att vi skänks så mycket av att läsa Weinbergers poesi, som med sitt finurligt poetiska buktaleri ger oss en insyn lika mycket i den egna personen som i Tu Fus historiska liv. Därmed bestrider han i någon mån T.S. Eliots gamla diktat att poesi inte handlar om att ge uttryck för en personlighet, utan som ett sätt att röra sig bort mot det personliga.