Lapvona, Ottessa Moshfegh, översättning Jessica Hallén, Modernista

 

I Ottessa Moshfeghs skrivande finns ett lågmält ursinne, och vi som sedan en tid läst henne – det är tio år sedan hon debuterade – kan följa detta spår av indignation över samtidssatiren Mitt år av vila och avkoppling, likväl som i de mörka deckarflirtarna Eileen och Death in Her Hands, samt det som kanske är hennes bästa bok, novellsamlingen Hemlängtan till en annan värld. Det här är en författare som ständigt utforskar ny mark.

När hon för tre år sedan gav ut Lapvona var mottagandet splittrat, men mestadels negativt. Här tar hon ut de illvlliga svängarna än mer, i en pastisch på medeltidsromanen med groteskt förvrängda stereotyper över både karaktärerna och tematiken. Den utspelar sig på en fiktiv ort, där härskaren Villiam styr med järnhand. Sonen Jakob förväntas ta över, men råkar bli vådaskjuten av sin fattige vän Marek. I sin sorg låter Villiam Marek ta Jakobs plats som sin nye son.

I Lapvona är ondskan vardagsmat, där Villiam initierar Marek i förnedringslekar med tjänsteflickan Lispeth, som uthärdar allt med stoiskt ursinne. En torka prövar bybornas vegetarianism, och gör dem till kannibaler. Under tiden kontrollerar Villiam vattenflödet och låter sitt hov leva i överflöd. Så fungerar kapitalismen, enligt denna attack på trickle down-ekonomin. Den trettonårige vanställde Marek är romanens huvudperson, och vi följer förloppet genom hans förvridna och partiska blick. Den fiktiva världen präglas av det groteska och det absurda, och karaktärerna är lika fanatiska som hos Flannery O’Connor.

Jag läste nyligen om Sylvia Plaths The Bell Jar, och påmindes om hur rolig den är. Men det är också en roman som för sin tid – den publicerades 1963 – var oerhört framåtsyftande vad gäller de kroppsliga inslagen med närgångna studier av blod och spyor. Åtskilligt har sagts om Moshfeghs fascination för kroppsvätskor av olika slag, och i Lapvona släpper hon alla eventuella hämningar och tabun vad gäller kroppen. Men är det roligt? Nja, snarare är det skrivet ur en politisk förtvivlan – ett intryck som förstärks om man läser romanen som en allegori.

Är det för enkelt att se drag av Donald Trump eller Vladimir Putin i Villiam (vi befinner oss nära den ryska gränsen)? Medan jag läser Moshfeghs roman tar jag del av nyhetsrapporteringen att Trump oroar sig över att inte hamna i himlen när han dör – en imbecill tanke som lägger sig helt nära Villiams världsbild. Och Marek i sin tur kämpar med religiösa frågor, och hur svårt det är att efterfölja tanken om försoning i en ond tid. Det politiska och religiösa förtrycket går hand i hand med dumheten, och den hycklande prästen Barnabas är en av huvudfigurerna. Likaså hästskötaren Luka, vars affär med Villiams fru Dibra eventuellt har influerats av prinsessans Dianas affär med livvakten Barry Albert Mannakee, som lägligt nog dog i en motorcykelolycka (även Luka går döden till mötes).

Att läsa den här romanen kan likna hur det skulle ha blivit om Pasolini hade överlevt sin våldsamma död och fått för sig att filmatisera Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter. Men Moshfeghs värld klarar sig utan ondskefulla väsen – hos henne är det onda en fast plats i människans inre. Alla karaktärer är solipsister. Dragningen mot överdriften delar hon med andra satiriska författare, som Jonathan Swift och François Rabelais. För i första hand är det här en satir över vår dåliga samtid. Så här beskrivs tyrannens glupskhet: ”Villiam ansåg att hans aptit helt enkelt var ett fysiskt symptom på hans storhet. Han behövde mer eftersom han krävde mer eftersom han förtjänade mer eftersom han var mer.”

Tydligare kan det inte skildras hur makten korrumperar. Onekligen har Moshfegh haft roligt när hon skriver, även om jag inte är säker på att denna humor kommer att delas av alla. Ändå kan jag inte låta bli att dra på smilbanden när hon ger oss pregnanta personporträtt som detta av prästen:

Fader Barnabas huvud var mjukt högst upp på hjässan, som om fettet i hans ansikte hade förflyttat sig uppåt och ansamlats där. Pannan var låg och fårad och stack ut ovanför ögonbrynen så att de mörka, plågade ögonen alltid låg i skugga. Näsan var smal och vass och kinderna platta. Mungiporna pekade nedåt, som om han oavlåtligen kände lukten av något som misshagade honom. Kanske var det stanken från tjänarna, tänkte Marek.

Jag nämnde Plath, som är en ganska given referens när man diskuterar Moshfegh. Plath satte sig före att skriva en potboiler, alltså en bladvändare som skulle försörja familjen. Det vore dåligt taktik av Moshfegh att göra sin roman så här osmaklig och grym om hon vill attrahera en stor läsekrets. Det här är inte det slags konst man skapar för att bli populär; förmodligen är Lapvona hennes minst älskade bok, liksom Salò, eller Sodoms 120 sista dagar är Pasolinis minst älskade film.