Boxning brukar kallas ”den ädla konsten i självförsvar”, och enligt sportens vänner har den mer gemensamt med balett än slagsmål. Många som har utövat boxning brukar också hävda att det viktiga inte är att slå sin motståndare, utan att undvika att bli slagen. Jag är trots allt detta inte helt övertygad, och kan inte för mitt liv påminna mig att jag har sett en boxningsmatch från början till slut.
Chansen att jag skulle gilla amerikanska Rita Bullwinkels roman Huvudslag var därmed minimal. Den handlar nämligen om boxning. I en sunkig lada i Nevada samlas åtta tonårstjejer i den årliga fiktiva tävlingen ”Daughters of America Cup”. De sju kapitlen är indelade efter deras matcher i ett slutspelsträd, med kvartsfinalerna och semifinalerna, följt av finalen. Därmed lär vi känna de åtta kombattanterna: Artemis Victor, Andi Taylor, Kate Heffer, Rachel Doricko, kusinerna Iggy och Izzy Lang, Rose Mueller, samt Tanya Maw. Eftersom några slås ut i varje kapitel lär vi känna några av dem mer på djupet.
Själva matcherna blir inte huvudsaken. I stället rör sig tankarna kring livet utanför boxningen, och de olika omständigheterna som har fört dem dit. Som Artemis, som kommer från en familj där de äldre systrarna tidigare firat triumfer i turneringen. De inre skadorna samverkar med de yttre, och med hjälp av ett längre tidsperspektiv – fyrtio år framåt i tiden – kan Bullwinkel visa hur långtidsverkande idrott på elitnivå är. Samtidigt ställer tidsperspektivet till det, då romanen sägs utspelas någon gång under 2000-talet. Å andra sidan kan hon inte gärna revidera historien: boxning för kvinnor tilläts inte i USA förrän 1993.
Boxningen blir som bekant för många ett sätt att ta sig ur fattigdom, men det kan också handla om att överskrida lågt ställda förväntningar på en. Bullwinkels tes är att i de flesta fallen blir åren när de boxades en anomali, innan de återgår till ganska ordinära liv. Under matcherna liknas de också vid djur – speciellt Rachel, som bär en tvättbjörnsmössa för att accentuera likheten, och hon äter under frukosten också jordnötssmör med fingrarna.
Det är tydligt att Bullwinkel har gjort sin research med stor noggrannhet. Hon skriver om de djupa avtrycken i huden som resåren på shortsen gör, märken som syns i flera timmar efteråt. När boxarna sitter på sina pallar i rondpauserna är verben de enda orden de uppfattar från coachernas tirader. Hon vet också att i slutet av matcherna kan huvudet kännas ”som att det är fullt av halvgräddad paj”. När vi får veta att någon av dem slåss som en perfektionist och en annan som en konstnär, kan jag inte låta bli att dra paralleller till tennisen, där ju Björn Borg var perfektionisten och John McEnroe var konstnären: deras final i Wimbledon 1980 hade alla ingredienser som en boxningsmatch verkar ha, minus det fysiska våldet.
Det blir en sammanbiten läsning om näsblod och garderingar, och om ”samtyckesöverfall”. Vad som är framgångsreceptet i boxningsringen är kontroll och återhållsamhet, i denna kamp med höga insatser. Kanske det höga publikintresset för kampsport beror på just det: att de i ringen inte bara har mycket att vinna, utan också mycket att förlora (fast turneringen i romanen lockar bara en handfull åskådare). Den som drar det kortaste strået är ofta den som just har mest att förlora. Kampen sker inte bara mot en motståndare, utan också mot dig själv, menar Bullwinkel – Mike Tyson skulle nog instämma.
Överlag har Bullwinkel ett kaxigt tilltal, med svåröversatta ordlekar, som översättaren Anna Hörnell får kämpa febrilt med. Det skickliga med romanen är att de åtta tävlande blir individer och inte endast reducerade till endimensionella typer. På något märkligt sätt fattar jag sympati för både vinnarna och förlorarna, och engagerar mig mer i människoödena än i matcherna och vem som vinner. Boxning är kanske en adekvat metafor för livet: mod, utslagning och våld. Vad mitt omdöme blir? Bullwinkel vinner på TKO.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.