Eurydikes natt, Elin Cullhed, Wahlströms & Widstrand

 

Jag vill gärna skriva om Elin Cullheds nya roman Eurydikes natt, men först måste jag tyvärr bli privat och berätta vad som hände när jag förra hösten hade ett samtal med Caroline Ringskog Ferrada-Noli, om hennes diktsamling Den förlorade sonen. På middagen efteråt fick jag frågan om jag inte hade egna författardrömmar, och sa att de stävjades av min ovilja att gå tillbaka och peta i det jag skrivit; helst skriver jag en text och lämnar den därhän. I podden hon driver med Liv Strömquist raljerade hon senare över vad jag sagt, som om jag tar det oerhört lätt på uppgiften att recensera. Men jag hade uttryckt mig vårdslöst – egentligen drabbas jag relativt ofta av ånger över vad jag skrivit.

Så är fallet med Cullheds förra roman om Sylvia Plath, den Augustprisvinnande Eufori. Jag var onödigt hård i mitt omdöme, för jag tycker att det var och är en välskriven roman, om än att den störs av några onödiga faktafel. När jag skrev om den kom min beundran inte riktigt fram, och det grämer mig, som saker kan göra. Därför ska jag uttrycka mig försiktigt när jag nu skriver om Eurydikes natt – en roman som även den är välskriven och fängslande, men som också störs av vad som verkar vara flagranta misstag.

Här har Cullhed lämnat exofiktionen. Till en början liknar det en klassisk kärleksroman mellan två unga människor. Alfred och Karin går sista året på gymnasiet i Uppsala. Året är 2018, då samtyckeslagen införs i riksdagen. Alfreds mamma är överläkare, närmare bestämt gynekolog på akutavdelningen där Karins pappa arbetar som undersköterska. Karin arbetar ibland som barnvakt hemma hos Alfreds rika föräldrar (pappan är dirigent och kompositör). Karin mobbas i skolan av de som kallas ”Alfreds boys”.

Vänta nu, kanske du tänker, låter det här inte som plotten i Sally Rooneys Normala människor, där Connells mamma jobbade som städerska hos den mobbade Mariannes föräldrar? M-hm, svarar Cullhed, och för att vi inte ska missa kopplingen utspelar sig romanens viktigaste händelse under en fest hos någon som heter Sally i förnamn. Händelsen är en osedvanligt grym våldtäkt, utförd av Alfreds kompis William (varför heter alla fiktionens drittsekkar William?). En annan koppling, som är nästan genant, är protagonistens namn: Karin Björk, och att hon skriver dikter som är så bra att hennes svensklärare inbillar henne att hon ska skicka dem till ett förlag – Karin Boye gifte sig ju med en man som bara råkade heta Björk i efternamn.

I stycken är det här ändå en så bra roman att jag offrar några timmars nattsömn. Läsning är som bekant en potent drog, och när den fungerar motar den bort all trötthet. Cullheds skicklighet ligger främst i det dubbla personporträttet av Karin och Alfred. Så här, exempelvis, om Karin: ”Runt Karin finns en osynlig ring som man inte stiger in i om man inte måste, för om man gör det begår man våld på någonting.” Det är en otäck plantering, eller foreshadowing, för strax därpå äntrar våldtäktsmannen William scenen.

Det finns också något befriande i hur storslaget dessa unga människor uttrycker sig. Karin med stor självsäkerhet, fastän hon hämmas av mobbningen och konsekvenserna av övergreppet, Alfred med mer valhänta medel men med större resonans i världen. Till exempel kan hon yttra sådana här saker: ”Stor konst kommer ur oförmågan att älska, och ur trycket som uppstår när man måste få ur sig sin själs längtan någonstans.” På något sätt är ju tonåringar de som lyckas balansera bäst mellan det sublima och det löjeväckande.

Mindre lyckade är bifigurerna, som mest blir karikatyrer. Där finns Karins mamma, hobbykonstnären, och ligisten Risto, som först plågat livet ur Karins syster och nu siktar in sig på Karin. Våldtäktsmannen William ges agens enbart som den som i frustration över att inte komma åt Karins intellekt erövrar det han har våldskapital över – hennes kropp. Fast han är inte den enda som utnyttjar henne: sedan ska Alfred stjäla hennes gymnasiearbete och skriva musik till det, och gör stor succé i Italien (en smula overkligt händelseförlopp). På ett kanske övertydligt sätt sammanförs den bokstavliga med den bildliga våldtäkten. Det säger jag inte för att bagatellisera en våldtäkt: Karins reaktion talar sitt eget tydliga språk.

Till de saker som måste föras till protokollet hör det pinsamma misstaget att kalla gymnasiearbetet för ”specialarbetet”, något inte Cullhed ska klä skott för ensam: det är snarare en regel hos svenska författare att använda en term som inte varit i bruk sedan 1900-talet, ungefär lika vanligt som att yrkeskåren bibliotekarier felstavas. Här begås också det klassiska misstaget att kalla Mary Shelleys namnlösa monster för ”Frankenstein”. Inte heller heter kompositören av operan Orfeus och Eurydike Glück, utan Christoph Willibald Gluck (utan det diakritiska tecknet trema). Möjligen tänker Cullhed på poeten Louise Glück, men hon skrev inte libretton.

Enstaka svajiga meningar stör helhetsintrycket: ”Staden är tom efter att de flockvisa studenterna har åkt hem, då är den åter sin hemlighetsfulla stad som man kan komma cyklandes in i rakt ifrån landsbygden.” Det är inte heller troligt att Karins mamma skulle prata som en wikipedia-artikel när hon förklarar för sin dotter om samtyckeslagen: ”Den trädde i kraft nu i juli […] Man har också gjort en skrivning där det framgår att om offret är i särskilt utsatt tillstånd, till exempel redlös eller frihetsberövad – som du ju var – blir straffen strängare.”

Mest av allt är det en ojämn roman, som fångar med sina ibland beska sanningar, men får mig att himla med ögonen åt banaliteter, som får oss att vilja tro att någon yngre än Tomas Ledin skulle säga att man ”älskar med varandra”. Intrigen följer ingen snitslad bana, och ofta nog blir både Karin och Alfred karaktärer med förmågan att förbluffa sin läsare. Det må vara en enkel och gammal sanning – konstnären är en parasit – men den förmedlas på ett uppfriskande sätt, som tar till vara den mörka och obehagliga utgångspunkten för det konstnärliga skapandet.