Tidigt 90-tal lyssnade jag på en uppläsning med Stig Larsson på stadsbiblioteket i Umeå. Jag hade läst hans dikter sedan en tid, men slogs av hur chosefritt men ändå med absolut koncentration han läste – med betoningar som var helt oförglömligt starka. Jag har lyssnat på hundratals poeter efter detta, men har någon någonsin varit lika bra?
Den mångsidigt begåvade Larsson fyllde 70 i somras, och redaktörerna Kristofer Flensmarck och Andreas Holmström ställde samman en antologi, Ett berg av liv, som låter sex skribenter ta sig an varsitt ämne. Tillsammans med Holmströms två egna texter och två samtal han och Flensmarck har med Larsson bildar de en spretig men i stora stycken läsvärd bok. Även om det inte alltid är lätt att komma Larsson nära – till det är han alldeles för flertydig och dubbelbottnad.
Fokus ligger på de avbrott Larsson har upprättat. Efter två långfilmer på 80-talet tog det stopp. Den sista romanen kom redan 1989. Poesin tog slut i mitten av 90-talet, och det skönlitterära skrivandet 2000; de sporadiska böcker som har trillat in efter det har varit av annat slag (självbiografi, essä, samlingar av gamla artiklar och manus). Enligt egen utsago slutar han verka i en genre när han är färdig med den – något som frustrerar alla som lärt sig uppskatta till exempel hans poesi.
Jag tycker om att det finns en gedigen verkförteckning och dugliga presentationer av bidragsgivarna. Kanske hade kalenderbitaren i mig önskat en litteraturlista som samlat vad som skrivits inte bara av utan också om Larssson. Redan i Fredrik Nybergs inledande text nämns Johan Svedjedal, Per Svensson, Petter Berglund, Jan-Henrik Swahn och Anders Ohlsson. Men var hittar jag deras texter?
Nyberg gör en regelrätt litteraturvetenskaplig tolkning av tidsbegreppen i den andra romanen Nyår, medan Sinziana Ravini gör en mer psykoanalytisk tolkning av debuten Autisterna. Hon anlitar the usual suspects: Ballard, Artaud, Blanchot, Derrida. Hon visar också hur Larssons cynismer redan 1979 föregriper Houllebecq, och hur han också bröt med de ”uppfostringsförsök” som den svenska samtidsromanen ägnade sig åt. Andreas Holmström skriver dels om Komedin I i en mer personligt hållen essä, dels en översikt av alla diktsamlingarna. Huvudpersonen i Komedin I – författaren Stig – visar enligt Holmström likheter med Meursault i Camus Främlingen.
Det kan nog stämma. Men jag har svårare att instämma i Holmströms slutsats, att Larsson slutade skriva romaner för att ”[s]jälva romanformen slöt sig, den var inte längre tillräcklig”. Kan det inte ha varit tvärtom: att romanen blev ett för stort modus för författaren? Eller blev Komedin I bara för dålig? Det är den enda av romanerna som jag inte har läst om.
Mikaela Blomqvist skriver om Larssons dramatik, där VD givetvis måste uppmärksammas. Efter premiären på Dramaten – med en legendarisk insats av Ernst-Hugo Järegård och Helena Bergström i en tidig roll (finns att se på svt play). Det är en pjäs som flera gånger har gått upp på senare tid – 2003, 2007 och 2014 vad jag kan förstå. Utifrån vad Blomqvist skriver om de övriga pjäserna väcks en nyfikenhet: varför sätts de inte också upp? I samtalen berättar Larsson – som verkar ha ett imponerande minne – om hur okonventionellt hans regiarbete var i början, då han litade på att skådespelarna skulle utforma scenerierna så skulle han lita på sitt absoluta gehör.
Det är en typisk bild av denna författare, denna hans unika kombination av absolut självförtroende och lika stark ödmjukhet. Länge sågs han som provokatör och intet mer, men det är en missvisande bild. Det är samtidigt lätt att bli nostalgisk över det 90-tal då Larsson var som mest produktiv, då hans fyra självbiografiska böcker som inleddes med Natta de mina (ett skrivande som definitivt förebådade den autofiktiva trenden på 2010-talet), och då litteraturen fortfarande togs på blodigt allvar. Kanske dessa fyra böcker är det bästa han skrivit?
Ett par av texterna i den här boken handlar om poesin, inte enbart Holmströms referat, med andra ord. Victor Malm går tillbaka till sin avhandling och omvärderar delvis sina resonemang kring det Larsson då kallade en medveten drift att ”skriva dåligt”, och rör sig från ett binärt synsätt till ett mer ambivalent: ”Kan tolkningen alltid göra mening av det meningslösa?” frågar han sig retoriskt. Carin Franzén är delvis ute i samma ärende, då hon återvänder till en essä hon skrev för 25 år sedan om just det självbiografiska hos Larsson, med kopplingar till Rousseau.
Säcken knyts ihop med Joni Hyvönens avslutande text om romanerna. Fast inte är det en säck: den här boken gör mer en sprattelgubbe av Stig Larsson, där var och en rycker i ett snöre för att åstadkomma upphovspersonens krumbukter. Fler kunde ha följt Hyvönens exempel att skriva med garden släppt; det får mig inte att dela alla hans slutsatser, men det är en intelligent och modig text om hur Larsson ständigt förnyar sig och ändå lyckas förbli lik sig själv. En sprattelgubbe, alltså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.