Blackbox, Andreas Lundberg, Modernista

 

När jag var ung var det lite skämmigt att hålla på med Tarotkort, medan det på senare år blivit mer comme-il-faut. Därför hajar jag inte till nämnvärt när jag ser omslaget till Andreas Lundbergs nya bok Blackbox, som tar det kanske mest emblematiska kortet – Djävulen – och ersätter Hin Håles huvud med en apskalle. Det passar bra, då boken i hög grad kretsar kring schimpansen Travis, som 2009 attackerade och nästan mördade en vän till kvinnan som hade honom som husdjur. En annan figur som boken handlar om är pojken Adam, en hemmasittare som till slut tar sig skolan utrustad med vapen.

Så: apor och skolskjutningar är några av de saker Lundbergs bok handlar om. Men det är en förenkling. Den svarta lådan har registrerat allt som är djävligt i världen, och gissa vad som händer? Det är en lång katalog av allsköns hemskheter som radas upp, tortyr och massmord och annat oskönt. Faktum är att linjärt berättande och konventionell dramaturgi till största del undviks – i stället är det frågan om rapporter, krönikor om tillfällen när det har gått snett. Den svarta lådan, bokens blackbox, är en port till helvetet.

Och vad sitter egentligen Djävulen på i kortet som målades av den talangfulla konstnären Pamela Colman Smith till den berömda Rider-Waite-leken från 1909? Jo, en svart låda. Hur skriver då Lundberg denna relativt omfångsrika bok? Tja, prosan är kompakt, och det tar sin gruvliga tid att läsa. Många gånger måste du pausa för att det helt enkelt blir för jobbigt att ta in alla detaljer, alla skändligheter som mänskligheten uppvisar. För genomgående trålas internets mörkaste sidor i jakt på snuff-movies och avrättningar i realtid. Att läsa den här boken är som att stämma träff med döden.

Adam är en ond pojke som växer upp med en god mamma. Pappan är en varulv. Hur ska man ens läsa en bok av det här slaget, som innebär att ställas inför något helt nytt? Så här är det: om du föresätter dig att läsa exempelvis Tolstoj, då måste du acceptera att här är det ett annat berättartempo än du har vant dig. I gengäld får du belöningar i form av intelligenta slutsatser och en knivskarp blick på människan. Hur ska man läsa Andreas Lundbergs bok, som tänjer på begrepp som ”roman” och ”essä”?

Associationsbanorna löper amok. Det saknas fästpunkter, och i början stör jag mig på det, känner mig helt övergiven. Fast så småningom klarnar det, och det är förstås meningen att jag som trygg medelklassig bortskämd svensk med så mycket på det torra ska känna exakt den paniken, exakt den ensamheten som Lovecraft kallade kosmisk, och som jag annars endast stött på hos författare som Stig Sæterbakken och Nikanor Teratologen, eller Sarah Kane. Alltså: ren och skär skräck, som vida överträffar den rädsla Stephen King frammanar.

Lundberg skriver en shapeshiftande prosa som det aldrig går att lita på: en prosa som illustrerar den devis Dante lät hänga över sitt Inferno: ”I som här inträden, lämna allt hopp”. Det är en infernalisk bok han har skrivit, och jag känner en märklig blandning av tacksamhet och fasa – att det är en bok som jag nästan vill gräva ned i marken, som om all ondska den inrymmer vore smittsam. Kan litteratur vara farlig? Dum fråga: den har makt att påverka oss som inget annat, och Lundberg trycker på de rätta knapparna.

Genom de flertaliga referenserna till Peter Pan gestaltas också en tendens i vår samtid, idealet att aldrig växa upp. Men här finns också en bild som liknar doomscrolling, alltså att suga i sig av negativa nyheter för att föda ens giriga behov av katastrofer. Att läsa den här boken erbjuder ingen återvändo, ingen lindring, ingen frälsning. Världen är helt störd. För några år sedan lanserade Lundberg hashtaggen ”Modern life is rubbish” som ackompanjemang till vansinniga rubriker från samtiden. Den här boken blir en naturlig förlängning av det projektet.

Men vill han få oss att vrida blicken mot det vi vänder oss bort ifrån? Jag är inte säker på avsikten. Det är väl allom bekant att nyhetsflödet är psykotiskt och hopplöst, så ingen författare behöver fingera några illdåd för att skapa verklighetsförankring. Det som står här är vad världen sysslar med, liksom. Och den här boken hade nog inte heller tillkommit utan internet.

På något sätt görs Adam till både den första och den sista människan. Lundberg vistas i många kaninhål för att skildra den trasiga världen, med ett trådverk som sträcker sig från Baudelaire till Joy Division, med ganska mycket däremellan. Hans bok är något av en mörk encyklopedi över skolskjutningar, apor och AI, försök på djur och människor. Kanske meningen är att man ska läsa och hålla med. Inga utdrag kan göra boken rättvisa, men om jag inbillar att det går att få dig att begripa hur det är att läsa den:

Adam fotograferar sig nu, iförd kamouflagekläder, framför badrumsspegeln med en pistol riktad mot tinningen. Utomjordiska ögon. Blekblå hy. Han fotograferar sig sedan med mynningen på sitt halvautomatiska gevär riktad mot kameralinsen, och mynningen ser ut som en gapande svart mun, eller kanske en krater, som ersätter halva hans huvud. Han är inmurad i tystnadens torn och den svarta munnen skriker helt ljudlöst. Och nu blir schimpansen Travis fotograferad, med cowboyhatt och två knallpulverpistoler som han riktar mot fotografen. På en av bilderna ser pistolpiporna ut att ersätta apans ögon, och han ser ut som en korsning mellan schimpans och robot. Robochimp med bredbrättad hatt.

Ett omdöme, säger du? Vad jag tycker om boken? Tja, som van läsare av Lundberg – hans trilogi från 2016-2021 kan varmt rekommenderas – är det vad innehållet avser ingen markant kursändring. Det sakligt registrerande skrivsättet är effektivt när det hamrar in de fasansfulla händelserna. Att recensera boken blir därmed lite som att recensera världens uppgivna tillstånd; det är något man betraktar med beklagande blick. Som skräckmonolog är det något monotont och tungrott, men också uppfordrande – för den svarta lådan kan förstås också indikera en värld som har kraschat. Hur det gick till? Läs boken får du se svaret.