Ord & Bild Nr 5.24; Vagant 1-2 / 2024; L’Amour – La Mort (Babo kvällsmagasin. Disco) #17; Balder Nr 4 2024; Lyrikvännen Nr. 6/2024; Brödtexten Nr 3 & 4 / 2024

Idag är det julafton, och jag hoppas att en prenumeration på en kulturtidskrift står på mångas önskelistor. Det lär behövas, då regeringen bestämt sig för att krympa stödet med två miljoner. Det här förvånar förstås ingen som följt Tidöpartiernas snåla överenskommelse att kulturen måste bära sina egna kostnader. Om man vore konspiratoriskt lagd skulle man fundera på om politikerna i själva verket vill förhindra självständigt tänkande och politiskt motstånd?

Den som vill ta del av några av årets avslutande nummer har en del att välja på. Under året har Ord & Bild (som får minus 65 000 i stöd nästa år) låtit de fyra elementen inringa varsitt nummer, och till det sista har det blivit dags för Luft. I år har de experimenterat med formen, och skapat fyra snygga utgåvor. Detta har rentav fått ett hålslag, där luften kan passera.

Mycket handlar om idéhistoria, där Sverker Sörlin skriver om elementens raseri, där tsunamin i Thailand julen 2004 kunde ha blivit en väckarklocka för ett klokare och mer återhållet hållningssätt till naturen. Men vi har hamnat i ett Moment-22, där företagen som ska stå för den grönare omställningen är beroende av just den ekonomiska tillväxten som förvärrar klimatet.

Vagants första nummer i år (dubbelnummer) har titeln ”Fengslet av nåtid” och romarriket i fokus, med en nästan 40 sidor lång essä av Espen Grønlie. Han utgår från bland andra förtjänster och brister i Mary Beards böcker om romarriket, och tecknar några av de flitigast hävdade orsakerna till romarrikets undergång. Kanske det berodde på dålig administration, dålig hälsa, dålig ekonomi, dåligt beteende (dekadensen). Låter det bekant? Ja, Grønlie hittar så många paralleller till vår egen tid att det är svårt att läsa utan att nervöst börja skruva på sig.

I den generöst tilltagna kritikdelen läser jag Saga Eline Jonsson Hoffs recension av Maja Lundes bok om barns skärmtid. Förr kunde barn ägna sig åt dödtid, det Lunde kallar ”kustirr” (ungefär att stirra mot kusten). Nu är all tid reglerad, men det gäller förstås allra minst endast barnen. Även vuxna borde hantera sina mobiler mer sparsamt. Från Norge rapporteras att liksom i Sverige går läsningen nedåt, och framför allt handlar det om inställningen till att läsa, som i Norge ges de lägsta siffrorna i den senaste PIRLS-undersökningen (de hatar alltså mer än i Sverige att läsa i Norge!).

En som har fattat att det går att leva av- och urkopplat är poeten Jonas Gren, som sedan några år har ett kontor utan internetuppkoppling. Han intervjuas i senaste numret av Balder, som har ”Mellan ljus och mörker” som tema. Måste det ske ett så här dramatiskt avbrott? Kanske, men framför allt borde det gå att undersöka vad som sker med den psykiska hälsan om vi tillbringar färre timmar på sociala medier.

Balder byter från nästa nummer redaktör. Mats Ahlberg har varit redaktör sedan 1995, sedan 2010 som ensam ansvarig, och ersätts nu av Anna Hedelius. Till detta spretiga nummer finns en fin essä av Maria Küchen, som i många år ägnat sig åt rymden: ”Personligen är jag inte rädd för rymden. Jag är rädd för oss.” Hon håller det för sannolikt att det finns liv på andra ställen i rymden, och ger oss den hisnande insikten att vi också är rymdvarelser.

Om Balder är städad och ordentlig är L’Amour – La Mort mer anarkistisk och vildvuxen. Deras utlöpare Babos kvällsmagasin kommer med ett glansigt nummer, som vanligt signalerat som ”det sista”. Det har Disco som tema, och det har genererat ganska många spännande försök att fånga essensen av en av de mest missförstådda musikgenrerna. Josef MacDermotts dikt är signifikativ: ”hela kroppen blixtrar / i kloniska konvulsioner / och i tio, tjugo sekunder / efter att medvetandet lämnat / innan jag kraschat på golvet / så dansar jag”.

Anna Brunius tecknar discons historik, och påminner om hur den föddes från ett politiskt motstånd, men att den – likt punken, som då felaktigt sågs som dess antites – upptogs av kommersiella intressen, och därför blev alltmer ointressant. Måste allt ha varit roligare förr? Kanske. Det hedonistiska hos discon kunde ha fått tonsätta våra danssteg mot nästa undergång, eftersom vi ser ut att – likt romarriket – obönhörligt röra oss mot historiens slut.

Liksom Balder byts Lyrikvännens redaktion ut. David Zimmerman, som gjort ett storartat arbete de senaste fem åren med att fortsätta göra Lyrikvännen relevant, lämnar och ersätts av poeten Adam Westman (en av mina gamla elever). Saga Wellander har varit med på skutan ett tag nu, och det känns betryggande inför fortsättningen – med eller utan tidskriftsstöd.

I årets sista nummer finns det plats för skämt och allvar, det förra representerat av UKON och Gertrude Stein. Den senare representeras av Freke Räihäs översättning av ”Ömma knappar” och Jenny Tunedals essä om Stein. (Är det inte dags att mer av Steins poesi även översätts i bokform? Omöjligt att översätta, säger du? Det borde snarare locka än avskräcka översättare.)

Här i Jönköping stretar Litteraturhuset på, och ger ut sin tidskrift Brödtexten med ett dubbelnummer, 3 & 4 / 2024. Om du undrar vad en litteraturutvecklare gör finns en sympatisk intervju med Henrik Hermansson. I numret samsas allsköns texttyper, som essäer, kritik, noveller, reportage, och dikter. En av poeterna är min gamle kollega Claes Åkesson, som visar sig skriva Tranströmer-influerade dikter med viss melankolisk anstrykning.

Och residensförfattaren Ylva Gripfelt avslutar sin sejour i Jönköping med en text från ett pågående projekt. Om hennes debut från i fjol, Det gudomliga tillståndet, var en ordknapp historia har hon här skrivit i ett flöde som erinrar om Ingeborg Bachmann eller Elfriede Jelinek. Eftersom två av de som jobbat med henne i en workshop skrev dikter som här redovisas och inte mindre än sex andra poeter finns med i tidskriftsnumret så kan det konstateras att det fortsätter vara populärt att skriva poesi.

Möjligen mer populärt att skriva än att läsa poesi. Jag har förstått att det hos somliga författare finns en uppfattning att de inte vill läsa för mycket för då riskerar de att bli för influerade och tappa sin egen röst. Ursäkta, men om din egen röst är så svag kanske du ska ägna dig åt annat än att skriva.