Trots att Carl Frode Tiller, som debuterade 2001, har blivit oerhörd hyllad och prisbelönt i hemlandet Norge har hans storhet gått svenska läsare förbi. Sant är att två titlar finns utgivna på svenska, på det lilla förlaget Trolltrumma, samt på finska Schildts & Söderströms. Dock har vad som ser ut att vara hans storverk, trilogin Inringning – publicerad 2007-2014 – inte nått oss i Sverige.
Första delen har nu översatts av Nils Sundberg, och utkommer på Flo förlag, som sedan 2018 stått för en högkvalitativ utgivning av litteraturen kring Östersjön. Minnesgoda läsare erinrar sig kanske lysande böcker av andra norrmän, som Ingvild H. Rishøi och Tor Ulven. De lovord från den norska och danska kritiken kan aktivera ens misstankar, men det står genast klart att det här är en författare som kan mäta sig med Rishøi och Ulven.
Tre personer turas om att vara huvudperson, och de ägnar sig åt att försöka återskapa Davids minnen. En notis i lokaltidningen i Namsos ber människor som känt honom att skriva brev för att hjälpa honom minnas. Jon är en musiker vars karriär gått i stå, prästen Arvid är Davids styvfar, och Silje var en gång Davids flickvän. Parallellt med brevskrivandet följer vi de tre i deras vardag.
Metoden att låta andra människor teckna ett porträtt av en frånvarande figur liknar det Virginia Woolf utför i sin bästa roman Vågorna (som har kommit i svensk nyöversättning i höst). Men medan hon låter tekniken välla fram oformligt, där rösterna som behandlar den döde Percival avlöser varandra i ett flöde som inte avskiljs av prydliga rubriker, har Tiller en metod som hjälper läsaren. Kanske det är sant som Björk en gång sjöng: ”I thought I could organise freedom, how Scandinavian of me”. Det här är då en mer organiserad form av experimentell prosa.
Tiller har annars jämförts med Ingmar Bergman och Henrik Ibsen, och av mer samtida namn med Jon Fosse och Karl Ove Knausgård. Sant – men kom för all del ihåg att den här romanen utkom strax innan serien Min kamp. Gemensamt med främst Knausgård är inte bara upptagenheten av minneskonst och besattheten vid den sena tonårstiden: sex, religion, rockmusik – men också familjen och familjebildningar. Davids biologiska pappa är en hemlighet mamman inte delar med någon, allra minst sin son.
Alla tre har på något sätt en trasig relation som rör familjen. Pappor är frånvarande eller döda. Då blir mamman ännu mer betydelsefull, och det kan förklara hur bildspråket vidrör metafysiska områden. Hos Jon när han erinrar sig att något han sagt var, ”ungefär samma sak som när en mor släpper ut sitt barn i världen och hon står där och hoppas att folk ska ta emot det och behandla det väl”. Hos Arvid när han ska förklara sin förälskelse i Davids mor: ”Så som den nyfödde känner igen sin egen mor, så kände jag igen Berit.” Och Silje om en bilolycka, när hon ska berätta om hur David berättade för offrets mamma vad som hänt, att motorn ”grät […] bensin och olja ner på den mjuka, barrtäckta marken (så som Anita lät tårarna falla ner i sonens bruna hår?).”
De tre brevskrivarna försöker ringa in David med sina skilda berättelser. Oundvikligen blir det också berättelserna om deras egna liv och deras livsval och – se där, Ibsen kikar fram – deras livslögner. Gemensamt blir det en kartläggning av vad som är det mänskliga: våra nycker, allt det som rycker och drar i oss. Våra beslut, våra misstag och felsteg; vår ambition att göra det goda, alternativt att åsamka minsta möjliga skada, och hur det förfelas oss. Därav de många konflikterna som hela tiden hotar att släppas fram. Mellan personerna i romanen finns en friktion, ett missnöje som väntar på att pysa ut.
Tydligt så hos Jon, som uthärdar en mobbande bror och en före detta flickvän som frågar ut honom. Är det synd om Jon, eller är han, som hon vill påskina, en självupptagen narcissist, oförmögen att konfrontera sig själv? Prästen Arvid ligger i sjuksängen och väntar på att dö, en tungus som läser en biografi över Stalin och irriterar sig på en patient som stör honom med meningslös konversation. Och Silje som vantrivs i sitt äktenskap och bara vill bort därifrån. Tillsammans tecknar de porträttet av David, som blir både knivskarpt och dunkelt. Vem David är kanske klarnar i de två nästa delarna, som troligen ger ytterligare ledtrådar.
Mycket handlar om upplevelsen av att vara en besvikelse i andras ögon. Irritationen föder elakheter, och dessa verkar utslungas utan att den som säger det är medveten om det. Tydligast så är det hos Silje och hennes rappa dueller med sin man, där hon gång på gång säger saker som förvånar henne, saker som blir sanna i ögonblicket de sägs. Ens personlighet är ett konglomerat av motstridigheter, lyder Tillers bidrag till psykologin. De viljornas strid som försiggår i den här har en del likheter med den aspekten av Bergman som lånat friskast från Strindberg.
Viljan är alltid starkare än känslan hos Tiller. Barndomen ger oss en uppsättning känslor – den vuxne avgör om vi måste följa dessa i förväg utstakade känslor eller om vi kan slå oss fram i en egen riktning. Att Tiller har skrivit en roman som så subtilt men tydligt avhandlar sådana viktiga ämnen är stort, och jag kan knappt bärga mig tills nästa del utkommer i höst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.