Jag är aldrig hemma, Aase Berg, Kaunitz-Olsson

 

Det säger förstås något om vår samtid, när trenden med autofiktiva böcker ersätts av dagböcker. Gränser luckras upp mellan det privata och det personliga – något som inte behöver vara av ondo. Bra litteratur kan utnyttja det som en förmån, fallenheten att förmedla sitt privata innehåll och göra det allmängiltigt utan att det vardagliga fördenskull blir alldagligt. Det finns många verktyg i en läsares verktygslåda – fördomar ska dock helst hålla sig undan.

 

Lite otippat sällar sig poeten Aase Berg till den brokiga skaran offentliga dagboksutgivare, med Jag är aldrig hemma, som utspelar sig under exakt ett halvår i fjol (mitten av mars till mitten av september). Hon har tidigare tassat in på den självbiografiska terrängen med ett par av sina tidigare böcker, essän Spöket (som liksom denna utkommer på Kaunitz-Olsson), samt den vagt eller falskt självbiografiska En uppblåst liten fittas memoarer.

 

Det är ett hektiskt liv som flimrar och fladdrar förbi i stundtals halsbrytande takt, där författaren flänger mellan de sju olika boendena och olika ridhus och författaruppläsningar eller -mingel (motvilligt), oftast sekunderad av maken och parhästen Fredrik Sjöberg. Här blir hans funktion oftast att vara en trygg punkt.  Enligt honom har hon bara två känslolägen: förbannad eller apatisk. Här kunde tilläggas att hon är osvikligt kategorisk och alltid har antingen/eller-knappen påslagen.

 

Tillsammans med systern Lena uppehåller sig Aase Berg en stor del av tiden åt att försöka ta hand om den alltmer sjuka mamman – ett tröstlöst arbete. Dessutom drabbas hon av svåra ekonomiska bakslag. Men oroar hon sig? Inte det minsta. Hon berömmer sig av att ha en förmåga att kunna skaka av sig alla bekymmer. Att glömma och gå vidare är en svår konst.

 

Att leva i nuet är också det en svår konst, men Berg balanserar skickligt på den vassa punkten som är ögonblicket just nu. De flesta väntar ju på det kommande, en framtid som ska bli bättre, lyckligare, rikare, etc. Märkligt nog saknas en svensk motsvarighet till engelskans idiom ”when my ships come in”. Berg inväntar dock inga skepp: hon kastar sig över alla uppdrag och har svårt att tacka nej till förfrågningar.

 

Är det nödvändigt? Tja, som hon själv krasst konstaterar, så gör hon det enbart för att kunna ha råd att ägna sig åt annat sedan. Det här är farligt nära utmattningssyndrom – hos läsaren, vill säga. För att enbart läsa om det idoga arbetet och deadlines som jongleras skapar ett slags läsningens mjälthugg. Själv säger hon: ”Jag blir helt apatisk av att vara ledig eftersom det händer så sällan.” Pust, säger jag.

 

Men det finns åtskilligt av värde, i de stunder när Berg stannar upp och skjuter fram klokheter lite från sidan. Kristoffer Leandoer lärde henne en gång att du inte ska ha långa citat i en essä, för läsaren blir bara uttråkad (det här vill jag gärna sprida vidare). Jag har nog inte varit uppmärksam på det, men Bergs essäer klarar sig utan teoretisk barlast och just citat från de förväntade intellektuella storheterna. Av vännen Åsa Lindeborg lär hon sig att man inte ska ha fler än fem fiender, för då är det hos en själv problemet ligger. En handfull kränkta ömfotade kolleger får sina fiskar varma, ibland på lite väl lösa grunder (att de byter namn?).

 

George Orwell yttrade en gång att man inte kan lita på en självbiografi om den inte avslöjar något skamligt. Det saknas inte självrannsakan hos Berg. En viss rasism kan hon erkänna sig skyldig till, även om det bara uttrycks i en passus. Här hade jag gärna läst ett mer utvecklat resonemang. Bianca Ingrossos ”robotutseende” hade jag också velat läsa mer om. Annars finns tendenser också till storhetsvansinne – något som i sig kanske är en nödvändighet för att sjösätta inte bara en bok som denna, utan också en karriär som författare.

 

Så vad är då det här för slags (dag)bok? 20 maj skriver hon att ”[d]et bara är min hjärna som rinner ut genom fingrarna, utan mellanled.” Det förklarar både dess förtjänster och brister. Det spontana är givetvis en chimär: en författare kan inte gärna tänka bort en läsare, hur abstrakt eller tänkt eller underförstådd en sådan än är. Som grundton finns också ett modersuppror i det stilla, även det ett spår som gärna får utvecklas i de fortsatta volymer som det hintas om.