Talmannen Andreas Norlén har sammanställt en egen antologi med dikter, som bränsle i debatten om en svensk litterär kanon. Urvalet är möjligen förutsägbart, men ändå har det resulterat i en trivsam bok.
Hur skulle en svenskspråkig kanon för poesi se ut? Vuxna rådvilla läsare kan konsultera den lunta Svensk poesi (från runskrifterna till Athena Farrokhzad) som utkom för åtta år sedan. De yngre kan vända sig till antologin Berör och förstör från fem år sedan. Och småknattarna kan peka ut favoriter i den tre år gamla En bro av poesi.
Även om han själv hävdar motsatsen i intervjuer är det svårt att inte se Andreas Norléns bok med svenska dikter som ett inlägg i debatten om svensk litterär kanon som har förts sedan regeringens beslut att en sådan ska inrättas. Talmannens guide till svensk poesi är en påkostad kaffebordsbok där hundra svenska poeter ges utrymme.
Den vänder sig i första hand till nybörjare, och det är nog ett välfunnet beslut. Att det var intresset för historia som ledde Norlén in på poesin förvånar inte, då han hyser en kanske lite väl grundmurad entusiasm för frihetstidens poeter (1700-talet, alltså). Överlag är det svårt att gräla på urvalet, även om det är aningen snålt med endast 30 procent kvinnor.
En lustig detalj kring Norléns intresse för poesi är en skildring av hans första möte med sin blivande hustru, som skedde i Nässjö. Nej, inte på den saligt insomnade poesifestivalen, men de hade sin första dejt där 2009. Han hade med sig en antologi med dikter, och de tillbringade en natt på hotellet med att högläsa ur den.
Med tanke på Norléns uppenbara förtjusning i en viss sorts poesi – om jag tillåts tala klarspråk: den dammiga sorten – kan det förvåna att han plockar in 24 levande poeter. Dock inte uttalat marxistiska poeter som nämnde Athena Farrokhzad och Johan Jönson, och inte heller Göran Greider, som väl om någon infriar Norléns krav på tillgänglighet. Kanske han inte vill orsaka att partikamraterna får sitt läskaffe i vrångstrupen.
En reservation måste nog införas kring just urvalet av nutida poeter. Han nämner i transparensens namn ett redaktionsråd med fem kritiker, professorer och förlagsmänniskor. Månne de har kvoterat in poeter som UKON, Stig Larsson, Malte Persson och Anna Hallberg, som inte direkt hör till de namn som man antar Norlén läser på sin kammare.
Han har förstås med sin favorit Runeberg, som han imponerade med genom att läsa utantill de 28 stroferna om Sven Dufva ur Fänrik Ståls sägner. Slagsidan åt den traditionellt skrivna och ofta rimmade dikten gör boken mindre angelägen, för ärligt talat blir det mindre ett personligt urval och mer något som liknar en generisk antologi för gymnasiet, så som de såg ut för femtio år sedan.
Nog är det här ändå en stundtals läsvärd och bra bok. Fast inte lika bra som barnboken En bro av poesi. En handfull av dikterna finns representerade i båda böckerna. Men här har Karin Boyes ”I rörelse” blivit av med sin strofindelning, och Verner von Heidenstams ”Jag längtar hem” har penibelt nog tappat sitt utropstecken. Det är onödiga skönhetsfläckar i en annars så överdådigt presenterad bok.
(Också publicerad i Jönköpings-Posten 24/4 2024)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar