Måla, Kristofer Folkhammar, Lejd

 

Kristofer Folkhammar bedriver växelverkan mellan roman och diktsamling, och har hittills utkommit med tre böcker i vardera fåra. Sålunda, efter romanen Är det barnen, baby? har det blivit dags för diktsamlingen, som nu heter Måla. En återkomst till poesin, med andra ord, och en bok som också handlar om just återkomster.

 

I fem avsnitt följer vi ett förlopp som söker sig mot en uppväxt. Där fanns hotfulla inslag, lömska blickar, sunkiga och runkiga porrtidningar i skogen. Atmosfären är påtagligt ominös. Redan inledningsvis tecknas de olustiga förtecknen:

 

Som om det inte fanns några andra

riktningar än mot.

Jag behöver bara stånga mig lite

och få utlopp för en underlig sorg

skänka min huvudsvål lite patina.

 

I det förlopp som skildras finns ”en hemlig körtel”. Ledsagarna heter Willy Granqvist och Paul Andersson, två poeter som ifrån skilda utgångspunkter rörde sig mot en queer erfarenhet: hos Granqvist i det introverta och fördolda, hos Andersson i det extroverta och demonstrativt utlevande. Folkhammar skriver om barndomens olika ritualer, dessa skeenden som nog hör till det mest tidlösa – alltså initiationsriter av olika slag.

 

Med sitt skrivande bygger Folkhammar broar mellan prosa och poesi. Så består också bokens längsta del, den näst sista, den narrativt utformade ”En enkel mylla”, av hybridformen prosadikt. I förra veckan skrev Maxim Grigoriev en understreckare om den italienske litteraturvetaren Guido Mazzoni, som i två böcker för fram tesen att romanen blivit den litterära formen som kan inkludera allt slags berättande, medan poesin har avvisat berättelsen och därmed kapat banden till läsarna och blivit irrelevant. Det låter hårdraget, men nog finns det något korn sanning i det.

 

Det ska inte förnekas att poeten Folkhammar riskerar att bli en företrädare för just denna hypersubjektiva position. Han skriver en poesi som befinner sig långt ifrån den blivande litterära kanon som Tidöpartierna för tillfället håller på att utverka (bevismaterial 1 a) är talmannen Andreas Norléns förutsägbart dammiga antologi med hundra svenska poeter). Jag har ärligt talat svårt att föreställa mig SD-anhängare läsa Folkhammars dikter med behållning.

 

Den som bemöter och bearbetar sitt initiala motstånd ska däremot upptäcka ett konsekvent hållet bildspråk, som vill utforska barndomens och uppväxtårens (kan lika gärna kalla dem ”upptäcktsåren” eller ”upptågsåren”) pendling mellan idyll och fördärv: ”Barnet hade lärt sig att gå / och jag var ännu mycket frustrerad över / den bortvändhet som finns i min bakgrund.”

 

Denna bortvändhet hade jag gärna läst mer om, men det stannar vid antydningar och ansatser. Styrka och kraft representeras av klungor, ansamlingar av mobbare. Det finns kroppslighet och köttighet som också i sig självt signalerar fara. Det uppstår behov att skapa ramar och forma en trygg struktur. Där finns också de första trevande stegen mot en kärleksupplevelse, där Folkhammar visar att det privata kan bära det universella i en attraktion: åsynen av någon som glittrar och att det finns någon som ser det, men som inte ges tillträde.

 

För även om det går att återbesöka en barndom kan den inte återupplivas, eller återupplevas. Barnets värld är stängd för oss, hur närgången en skildring av de formativa åren än kan bli. Och nog skriver Folkhammar närgånget om något som har betytt mycket för honom, och fortsätter att betyda mycket. Ibland kan det bli onödigt prosaiskt:

 

Bara för att man är svag

har man inte rätt

och bara för att man är stark

behöver man inte bete sig som att man är dum i huvudet.

 

Förvisso är barnets värld svartvit, och det finns en poäng att skriva i lojalitet med detta barn (lex Jane Eyre, vars första hundra sidor nog är litteraturhistoriens mest autentiska barndomsskildring). Hos Folkhammar blir denna barndomsvärld groteskt förstorad, där han lyckas med balansgången att iscensätta och ge kontur åt det som är trasigt. Ingen ska behöva bära sina smärtsamma erfarenheter, det är en grym orättvisa i det.

 

Titelns ”måla” ska inte enbart kopplas till färgbestrykning, utan har också en arkaisk betydelse i södra Sverige (i synnerhet Småland, enligt SAOB) för ett nybygge eller torp, fast det då oftare hette ”måle”. Att Folkhammars dikter söker upp en plats blir med den kännedomen en självklarhet.