H.P. Lovecraft. Emot världen, emot livet, Michel Houellebecq, översättning Kennet Klemets, Sanatorium

 

Det är förstås ingen otippad kombination med misantroperna H.P. Lovecraft och Michel Houllebecq. Den senares första bok från 1991 var en längre essä, H.P. Lovecraft. Emot världen, emot livet, och den utkom på svenska 2005 på Fischer & Co (som inte finns längre). Den har i höst utkommit i ny utgåva på Sanatorium, med Kennet Klemets gamla översättning och med ett längre efterord av Gabriella Håkansson. Den utkommer i tre skilda versioner: mitt råkar ha konstnären Knut Larsson som ansvarig för den affisch som utgör omslaget.

 

Lovecraft har visat sig vara en av de mest slitstarka författarna från 1900-talets första hälft. Om du inte tror mig, gör ett besök på Science fiction-bokhandeln i Göteborg eller Stockholm; han är alltid i ropet. Houellebecqs ingång är Lovecrafts avståndstagande från realismen. Med en osviklig förmåga för deppiga oneliners (”När man älskar livet läser man inte”) tar sig den franske misantropen an den amerikanske misantropen, och sorry not sorry för att det blir mörkt här. Houellebecq uppmärksammar den rasism som Lovecraft gav uttryck för och hänvisar till dess urkälla: rädslan.

 

Han hade en barndom som utgjorde en drivkraft för skrivandet. Det här är något han delar med skräckgenrens andra stora namn, Ray Bradbury och Stephen King, och i någon mån den mer otyglade Edgar Allan Poe – faktiskt hör även Jorge Luis Borges (som också skrev en Lovecraft-pastisch) till denna kategori författare som aldrig helt lämnade barndomen. Lovecraft var oresonlig: ”barndomens flyktiga glädje kommer aldrig tillbaka. Vuxenlivet är ett helvete.” Så kan också litteraturen förstås som kompensatorisk. Det vi vet om livet är att det kommer att medföra sorg och lidande.

 

Houellebecqs kurva har planat ut vad gäller estetik, i takt med att det kommersiella intresset har stegrats. Det är synd på en så talangfull författare (jag älskade hans första romaner Konkurrens till döds och Elementarpartiklarna). I den här essän når han ofta fram till givande slutsatser, och skriver i ett slags ursinne fram en bild av Lovecraft som tar fasta både på det fantastiska och det verklighetsnära. Fans av den överskattade och puerila rumänskfranske filosofen E.M. Cioran uppskattar nog mycket i den här boken (fast Houellebecq är ärligt talat vassare, åtminstone i det här skedet av sitt författarskap).

 

Houllebecq radar upp vad Lovecraft hatade: demokrati, pengar, sex. Även här påminner han väl om barn, som har svårt att hantera de tre nämnda ämnena. Och kvinnor? Det finns totalt endast två kvinnliga karaktärer, och vem är jag att misstro honom? Enligt honom är det hos Lovecraft inte heller, till skillnad från annan skräcklitteratur, frågan om att tro eller inte på de övernaturliga inslagen – de bara existerar. På så sätt har han nog haft ett indirekt inflytande på tv-serien Twin Peaks, och i synnerhet dess sista säsong The Return från 2017.

 

Den amerikanska skräcklitteraturen och dess förgreningar är något Houllebecq visar förtrogenhet med. Han är också förtrogen med de risker som uppstår hos en läsare av skräck, nämligen att det som gestaltas kan te sig obetydligt vid en jämförelse med de egna fasorna: ”det är alltid farligt att ge läsaren fria tyglar, ty den kan mycket väl själv komma fram till verkligt ohyggliga slutsatser.” Det här stämmer väl överens med mycket av den skräck som David Lynch släppte lös i just Twin Peaks. Så ska nog också Lovecrafts inflytande förstås, att det inte handlar om intrigmakeri utan mer om att skapa stämningslägen, och att det kan förklara varför det troligen är fler poeter än prosaister som har inspirerats av honom.

 

När jag var ung fick jag ofta höra hur barnslig skräckgenren var. Men tänk om det är tvärtom? Att det är den realistiska litteraturen som är en snuttefilt, och att skräcken är den enda genren som vågar möta livet i all sin ohygglighet. ”Jag tror inte att realismen någonsin kan vara vacker”, skriver Lovecraft, och det är svårt att inte hålla med honom.

 

Houllebecqs essä om Lovecraft är intim, avslöjande och rolig. Avseende Lovecrafts rasism, som ter sig snäppet värre än ”problematisk”, blir Houllebecq inte heller någon som skräder orden. Det finns något paradoxalt i att han var antisemit men gifte sig med en judinna. Rasismen kan förklaras med att Lovecraft var reaktionär som människa, och att det var först mötet med de fattiga och invandrade i New York som den uppenbarade sig i hans berättelser (och än mer i hans brev). 

 

I går skrev jag om Modernistas nya utgåva av Lovecrafts skräckberättelser, en bok som utges i samarbete med Hastur. Namnet Hastur är förresten hämtat från en av Lovecrafts berättelser, som ytterligare en påminnelse om hans påtagliga närvaro i vår värld, hur mycket vi än försöker förtränga och förminska honom och hans inflytande. Jag anbefaller mina belackare från ungdomen – de var många – som hånade mitt val att läsa Lovecraft, Poe, Bradbury, King, etc, att läsa Houllebecqs essä, och lära sig en hel del om varför det finns anledning att läsa denna bespottade författare.