Bokåret 2023

 

Det är ingen överdrift att påstå att litteraturåret 2023 tillhör Norge. Inte nog med att Jon Fosse äntligen tilldelades Nobelpriset – välförtjänt då det gick nästan 100 år sedan Sigrid Undset fick landets senaste 1928 – utan vi har under året översköljts av mer än en handfull lysande norska böcker. Av Fosse kunde vi läsa de sista två böckerna, Ett nytt namn, i septologin om konstnären Asle, samt intervjuboken Fosses ABC som sammanställts av Daniel Pedersen.

 

Från norskt håll utkom i år också romaner av Vigdis Hjorth, Femton år, Dag Solstad med återutgivna mästerverket Genans och värdighet, och Karl-Ove Knausgårds bästa i den nya sviten, Det tredje riket. Den som till äventyrs föredrar novellsamlingar hittar de kanske två mest spännande norska namnen: Ingvild H. Rishøis Historien om fru Berg och Gunnhild Øyehaugs Knutar.

 

Även Danmark har haft ett starkt år i svensk översättning, med bland annat Rasmus Daugjbergs ekokritiska saga Troll. Olga Ravns sf-roman De anställda har prisats internationellt, och Solvej Balles två första böcker i septologin Om uträkning av omfång har också skördat priser.  

 

Nobelpriset stjäl mycket utrymme, men rapporter från bibliotekarier och bokhandlare hälsar att Fosse inte hör till de mest populära pristagarna. Troligen skräms många av hans allvar som kan uppfattas som tungsint och tråkigt. Fast ni går miste om en omvälvande läsning, vill jag invända.

 

För svenskt vidkommande är Augustpriset också överskymmande. Årets pristagare Andrev Walden (Jävla karlar) är desto mer populär. Häromveckan fick jag veta att 100% i min bekantskapskrets antingen hade läst den eller höll på att läsa, eller allra helst lyssna på den. Jag tyckte den var mycket underhållande, men långt ifrån årets bästa svenska bok.

 

Bland årets svenska romaner vill jag hellre framhålla Lyra Ekström Lindbäcks Moral, Johanna Frids Haralds mamma, Amanda Svenssons Själens telegraf, Hanna Nordenhöks Underlandet och Annika Norlins Stacken. Samtliga bjuder på läsupplevelser utöver det vanliga.

 

Svensk poesi innehåller några starka namn. Anna Hallbergs Yra vakna! är hennes bästa bok på länge, och Judith Kiros andra diktsamling Det röda är det gränslösa utforskar den medeltida mystikern Julian av Norwich. Och med Jag är ingen mördare har UKON svarat för en slags best of-samling med nyskrivna starka dikter. Men Marie Tonkins kärleksdikter i Sulamits bekännelser är ändå det jag allra helst läser om under julhelgen.

 

Den översatta litteraturen, då? Den stora sensationen var förstås att Bret Easton Ellis med Skärvorna skrivit sin bästa roman på minst 30 år. Och Emma Clines fjärde bok på svenska, romanen Gästen visar att återväxten för Ellis-influerade författare är god. Cecile Pins Vandrande själar är en lysande familjekrönika med inslag av magisk realism. Samanta Schweblins novellsamling Sju tomma hus förtjänar också att nämnas: oroväckande historier som aktiverar läsarens fantasi.

 

En tänkbar blivande Nobelpristagare, Nina Bouraoui fortsätter skriva mästerliga böcker, och ”Tillfredsställelsen” är inget undantag. Årets bästa roman är ändå hybridboken Ett spöke i strupen av irländska Doireann Ní Ghríofa, som speglar sin mammaroll i en 1700-talsdikt skriven på iriska.

 

Årets jubilarer var Sara Lidman och Stig Dagerman, som båda föddes 1923. I Dagermans fall kom dottern Lo Dagermans dubbelbiografi Himlen nära om pappan och mamman, skådespelerskan Anita Björk. I Sara Lidmans fall årsboken Levtrådar som samlar en text om dagen, med bidrag från dagböcker, brev, tal, kåserier. Kanske båda författarna är orättvist bortglömda? Detsamma gäller eventuellt också Erik Johan Stagnelius, poeten som i år dog för 200 år sedan. Simon Sorgenfreis bok Näktergalen fångar något av Stagnelius väsen.

 

Hur bra 2023 än var som litteraturår har jag redan lagt det bakom sig, och är overkligt taggad för vad som borde bli nästa års stora läsupplevelse. I vår kommer nyöversättningen av George Eliots roman Middlemarch. Virginia Woolf har kallat den för en av få engelska romaner skrivna för vuxna. Jag har laddat upp med att läsa två biografier: Rebecca Meads The Road to Middlemarch. My Life With George Eliot samt Clare Carlisles The Marriage Question. George Eliot’s Double Life.

 

 

Årets fem bästa:

1 Ett spöke i strupen, Doireann Ní Ghríofa, översättning Erik Andersson, Rámus

En vildsint och gränsöverskridande berättelse om en trebarnsmamma som blir besatt av en 1700-talsdikt och låter den styra hela hennes tillvaro. Det är en fantasifull och vågad roman, som kommer att bli en framtida feministisk klassiker.

 

2 Moral, Lyra Ekström Lindbäck, Modernista

Ekström Lindbäcks hittills bästa roman handlar om en doktorand i moralfilosofi som ingår i en sexuell relation med sin handledare. Det leder till en oförutsägbar balansgång mellan över- och underläge, beroendeställning och begärets makt.

 

3 Skärvorna, Bret Easton Ellis, översättning Johan Nilsson, Brombergs

Ingen trodde nog att Ellis hade det i sig, men ”Skärvorna” är hans bästa roman sedan ”American Psycho”. Han har skrivit en ständigt fängslande autofiktiv roman om tonåringen Brets sista år på college, om sexuell ambivalens och ond bråd död.

 

4 Troll, Rasmus Daugbjerg, översättning Andrea Lundgren, Flo förlag

Utanför en by bor ett kvinnligt troll. Hon straffar människorna när de på kungens befallning förgriper sig på jorden. Till sin hjälp har hon en räv. Den här mästerligt kusliga sagan skruvar till verkligheten precis så mycket att den blir väldigt realistisk.

 

5 Sulamits bekännelser, Marie Tonkin, Lejd

Marie Tonkins religiöst färgade kärleksdikter tar utgångspunkt i antikens Egypten och är oförglömlig läsning: ”kärleken är mycket uthålligare än hoppet / och hetare än trons blodfulla livmoder”. Boken är full av sådana starka rader.

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 27/12 2023)