Omöjlighet, omöjlighet, Åsa Ericsdotter, Vendels förlag

 

Åsa Ericsdotter var en brådmogen debutant (18 år gammal) i slutet av 1900-talet, och gav i rask takt ut fem prosalyriska böcker och sedan dess fyra romaner (den som kom i fjol missade jag). Jag minns de första böckerna starkast, med en författare med utmärkt språkligt gehör som ägnade sig åt den för svenska förhållande så underutnyttjade tropen att ta in kroppen i skriften. Det är en stil som nog hellre förknippas med fransk teori: jouissance och écriture féminine.

 

Det är glädjande därför när hon nu återvänder till den prosalyriska genren med Omöjlighet, omöjlighet (på det allt mer hårdsatsande Vendels förlag, ett av de små förlagen som visat sig bli helt oumbärliga för en läsare som vill ha något annat än den strömlinjeformade svenska litteraturen). Här tecknas ännu en gång en relation i högstämd tonart. Men samtidigt som anspråken är åt det spända och kultiverade, är anslaget primitivt och nästan primalt. Det skapar en skön krock mellan det sofistikerade och det råa.

 

Ericsdotter skriver om en kärlek som är dömd på förhand, utifrån en koppling till Yukon och Klondike och guldruschens dagar. Här finns en man vars initialbokstav är ”J”. Med hårt sammanbitna läppar konstateras: ”Vi är vackra tillsammans som balsamin och oleander. Men planterar man dem intill varandra kan de inte leva.” Få svenska författare är lika vågade och så ogenerade när de tar ord som ”begär” i sin mun.

 

Världen som Ericsdotter skildrar är svartvit och kategorisk. Så som kärleken väl också är? Genom berättelsen finns också en 89-årig kvinna vid namn Gertrude, och olika tidsplan läggs jämte varandra och bildar nygamla och välbekanta mönster. Kärleken är evig, som dängan lyder. Ericsdotters kort hållna prosa rör sig i cirklar (så som kärleken väl också gör?), och ringar in äventyret. Den berättelse som gestaltas visar en natur som anpassar sig utefter människans behov, och kanske det är en spegling av känslornas uppgift – att anpassa sig, och då blir det en dubblering av guldet och kärleken, att det i båda fallen handlar om tillgång och efterfrågan.

 

Det skulle vara lätt att avfärda det här skrivsättet som Duras light, men nog är Ericsdotter en mer driven författare än så vid det här laget? I den här hybridboken finns jazzreferenser, och en samhällsinriktad läsare kanske undrar vad en bok som denna vill åstadkomma. Kanske en sådan läsare pekar mot Georg Brandes gamla appell, att litteraturen ska sätta problem under debatt: så, vad vill Ericsdotter utforska och kritisera?

 

Om sådant är oklart, är det nödvändigtvis till bokens nackdel? Snarare ser jag den här berättelsen som en pågående undersökning av begär och behov. Det är vackert så, som när prosan typ spricker och brister ut: ”Översätt din saknad till lust och ta tag i mig.” Det kunde appliceras också på boken: gör något med mig! Sker detta i tillräcklig utsträckning? Vem är jag att analysera och poängsätta lust; det är något som sker bortom språket, i och med att det är en förnimmelse, en puls - en värme. Och detta finns ju i den här lilla boken.

 

Det här är en kort roman (lång novell?) som återigen visar Ericsdotters språkkänslighet. Det var kanske mer kropp i de allra första böckerna, men hon fortsätter sätta ord på lusten. Hon bygger vidare på myter om guldruschen, kommenterar indirekt den åtrå som finns i begäret också efter guldet. För att vi lever i en materialistisk värld, duh! Och kärlek mellan människor styrs av likartade lagar. Åtrån är något som finns utanför vår vilja (om nu människan har en vilja).