En av 90-talets mest omsusade böcker för svenska läsare var Fernando Pessoas Orons bok, som översattes första gången 1991 (av Lars Axelsson och Margareta Marin). Länge svår att få tag på minns jag att jag fick nöja mig med en Penguin-utgåva på engelska, som dessutom var i förkortad version. Dock med förbehållet att alla versioner av Pessoas mest berömda, mest mytomspunna bok, alltid verkar skilja sig från varandra.
Så också nu, när den kommit i nyöversättning. Örjan Sjögren, som tidigare rosat marknaden med sina översättningar av Clarice Lispector, har tagit sig an portugisiskan, och det sker i en bok som är något längre än den tidigare svenska utgåvan, som nådde 416 kapitel (eller fragment). Nu 438 stycken, men fortfarande en bit ifrån den fullständiga, som lär innehålla 520 fragment (eller kapitel), eller rentav 700. Rörigt? Jovars, men mycket av bryderierna klarnar allt eftersom. Det intryck som kvarstår är att det är en bok att bli besatt av.
En kort summering av bakgrund: Fernando Pessoa var 47 år gammal när han dog 1935, och hade varit död i lika många år när Orons bok började publiceras. Hans litterära karriär påminner inte så lite om Franz Kafkas: båda var hängivna pessimister, och båda publicerade sig sparsamt. I Pessoas fall skrev han mycket poesi, varav en del har översats till svenska. Till hans egenheter hör att han uppfann olika pseudonymer till sina skrifter, och det är viktigt att dessa kallas ”heteronymer”, har jag förstått. Enligt den logiken är den här boken skriven av ”Vicente Guedes” och ”Bernardo Soares”.
Pessoa efterlämnade cirka 25 000 lappar i en kista. Därmed är det inte konstigt att det har tagit sin tid att återskapa myllret i bokform. Dessutom lär han ha haft en svårtydd handstil. Med sina många olika versioner påminner Orons bok till viss del om Borges bok av sand, alltså den eviga boken som ändrar skepnad var gång man öppnar den.
Premissen är att dess författare är en kontorist som skriver en slags dagbok. Ska vi inflika här att Pessoa själv var kontorist? Påverkar det tolkningen? Kanske. Det får stå kvar. Gör vad du vill med den informationen. Är det trivsam läsning? Till viss del. Dess produktion inleds 1913, och avslutas 1934. Det är en ung Pessoa som skriver de första anteckningarna, i 25-årsåldern. Då har han redan nått fram till den uppgivenhet som skulle förfölja honom resten av livet.
Hans stil är strösslad med frågetecken. Den är också präglad av en lycklig förkärlek till aforismen. Därför skulle det lätt gå att citera dussintals vackert sanna maximer, kanske ännu fler – hundratals? För att undvika att den här recensionen blir en citatfest släpper jag några här:
All glädje är en last eftersom det alla gör hela tiden är att söka glädje, och det finns ingen värre last än att göra det som alla andra gör.
Varför är konsten vacker? Därför att den är meningslös. Varför är livet fult? Därför att det är fullt av mål och avsikter och intentioner.
Varför betrakta skymningen som sänker sig när jag har tusentals olika skymningar inom mig – däribland några som inte är skymningar – och när jag, förutom att jag ser dem inom mig, inombords själv är dessa skymningar?
Att ge uttryck för förnimmelser handlar mer om att övertyga sig själv om att man har förnimmelser än att man faktiskt har dem.
Mycket av det Pessoa yttrar är sant. Men det betyder inte att det saknas friktion: ofta vill jag gå i polemik mot saker som sägs. Det som smittar allra mest är ändå den munterhet som stilen uppvisar. Hur mycket innehållet än girar mot olyckliga avfartsvägar sker det med en stilens lycksalighet. Ibland är det här nästan lika bra som Nietzsches mest lyckade aforismer, som de han skapar i Den glada vetenskapen.
Det Pessoa gör så bra är att han genomskådar futtigheten i allas vår strävan efter mål, vår ambition, vår jakt efter framgång. Allt sådant förkastar han. (Horace Engdahl skulle några år efter att den första svenska upplagan kom göra stor sak av en egen variant av denna bortvändhet inför allt världsligt (i boken Meteorer)). Kort sagt: Pessoa menar att människan är en löjlig figur. Genom boken blir han en samtalspartner för läsaren. Han klagar, och vill äga sin depression, och vara unik och ensam med sitt lidande (spoiler: det är du aldrig, för det finns alltid andra som upplevt saker som är generande likartade).
Så skapas ändå ett unikt modus vivendi. Först när vi inser att livet är lönlöst går det att leva på riktigt. En paradox? Jo, fast bara i så måtto som att paradoxerna bär på den yttersta sanningen. Så kan han också vitsa om den andra av litteraturens paradox-mästare: ”Att tala är att visa alltför stort avseende vid andra. Både fisken och Oscar Wilde dog på grund av munnen.” Här finns också ljuv litteraturkritik, i en kort passus om charlataner inom konstens område: ”Jag accepterar att de är underliga, men jag skulle uppskatta om någon kunde bevisa för mig att de är underliga därför att de står över det normala och inte på grund av att de inte når upp till det.”
Är inte det en bra kommentar till någon av den senaste tidens kulturdebatter, välj själv vilken? Pessoas hållning kunde kallas anti-utilitaristisk. Han arbetar med negationer, och upphöjer drömmen som en viktigare instans än vakenheten. Är inte det en partiskhet som typ alla författare delar, förutom Balzac? Idealet är också en själslig och estetisk asketism. Vi får helt enkelt lära oss att skruva ned våra förväntningar på livet. Det krävs också en viss form av självbevarelsedrift för att släppa kontrollen. Pessoa närmar sig både det banala och det storslagna, och drar sig inte för att skriva om döden, om Gud, om kärleken. I stället för att hata människorna förespråkar han att vi borde hata livet.
Det är nog en sund inställning. Hata livet, men älska Orons bok, för allt vad den gör med dig som läsare. Att umgås med Pessoas oro kanske inte lindrar din egen (ärligt: du borde vara avvand från den typen av enkel stimuli). Den kanske ökar den, eller bara ger den en annan färg. Vad jag vet är bara att jag inte vill avvara det slags motstånd han erbjuder med sin bok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar