3 okt. 2023

Bärandet, Ada Limón, översättning Henrik C. Enbohm, 20TAL Bok

 

Den har en grammatiskt besvärlig titel, den diktsamling av amerikanska Ada Limón som nu har översatts till svenska. Originalets The Carrying – en presens particip-form – får den för svenska förhållanden ovanliga formen Bärandet. Vad bär man? En börda. Eller ett barn (som ofta nog är en börda). Man kan också, visar Limón, bära sorg. Till exempel sorgen över att inte få bära ett barn.

 

Limón är USA:s nuvarande poet laureate. Det är en titel som saknar motsvarighet i Sverige (hade vi haft en sådan post skulle dessutom Tomas Tranströmer ha lagt beslag på den i årtionden). Bärandet är den första av Limóns böcker som översatts, och den anländer med belöningen av både National Book Critics Circle Award för 2019 års bästa diktsamling och PEN/Jean Stein Book Award. Välförtjänt? Mycket. Dess tre delar innehåller mellan 18 och 23 dikter vardera, och därmed skapas en sorts symmetri.

 


Handlingen rör i stora drag den ofrivilliga barnlösheten. Dikterna kretsar kring relationer. Poesin frilägger det i språket som gör sorgen möjlig att bära. Att läsa Limóns dikter väcker i första hand förvåning: ”aha, så poesi kan alltså se ut också så här!” För efter att ha läst så mycket svenskspråkig modern poesi kan en ibland tröttna på alla konceptdikter och diktsviter. Jag säger inte att du måste föredra det ena framför det andra, bara att normers påverkan är stark. Här dominerar enskilda dikter med tydliga titlar. En klassisk diktsamling, helt enkelt.

 

Ändå dominerar också de narrativa inslagen, för det är ju så med den amerikanska poesin, att den på gott och ont känner sig nödgad att bevara ett talspråkligt idiom och låta berättande inslag bli bärande element i dikterna. Men det är inte en högljudd snackande monolog hon begagnar, utan mer ett lågmält inbjudande samtal, där en bild av poesin kan lyda så här: ”att inte alltid tala till det som / ropar högst, utan till det under ytan som inte begär något alls.” I den synen finns också en alternativ nationalsång, en som talar mindre om bragder och stordåd, och förespråkar mer ödmjukhet.

 

Det är tydligt att Limón är en poet som gärna närmar sig de brännande och svåra frågorna. Hennes dikter utgör en anklagelseakt mot livet, mot orättvisorna, mot allt. Ibland antar de besvärjelsens form, som förblir en viktig funktion för poesin. Då får de här dikterna mig att tänka på John Betjemans förtjusande drabbande rader ur dikten ”A Child Ill”: ”My father looked at me and died / Before my soul made full reply. / Lord, leave this other light alight: / Oh little body, do not die.” Han var också Poet Laureate, i England.  

 

Också hos Ada Limón går livet och döden hand i hand, som i en av dikterna som handlar om försöken att bli gravid:

 

På vägen till fertilitetskliniken

            kör jag förbi fem döda djur.

 

[…]

 

Vissa dagar har jag en vildsint syster inuti mig och en röd stege

   som leder någon annanstans.

 

Det finns många sådana starka dikter där intellektet och känslan befinner sig i ypperligt samförstånd. Vi talar generellt för lite om poeters klokhet, den typen av sanningar som uppenbarar sig i diktens form. Där förs mer konstruktiva resonemang och där dras mer vågade slutsatser (”Osynlig smärta är lika mycket / en välsignelse som ett fördärv”). I de här dikterna är sinnena på helspänn, och Limón aktiverar vårt sjätte sinne (ledtråd: det heter ”häpnad”). Hon har en skev blick på tillvaron, och där finns utrymme för en typ av förvandlingskonst som måste härröras till magins konto, som i en oslagbar dikt där diktjaget betraktar en korp som fastnat i ett apelsinträd, och ställer sig öga mot öga – ”Fjäder / mot fjälder” – med fågeln: ”Ingenting var vanligt / med sättet vi stirrade på varandra samtidigt som en främling / häktade loss fågelns klor ur grenverket och han, nu äntligen / fri, förvandlades till ett naket barn gungande i vinden.”

 

Men dikterna gestaltar också situationer, möten. I en av dem berättas om när diktjaget i tjugoårsåldern vill tatuera sig men mamman blir förtvivlad – anledningen finns i de ärr hon bär efter en explosion. I en annan berättar en vän – nykter alkoholist – om sitt barn för det barnlösa diktjaget, som inte kommer på annat att göra än att mycket demonstrativt beställa en drink. Är det sympatiskt? Nä, men förståeligt. Dikten illustrerar med iskall precision hur sårade vi kan bli:

 

Jag vill att han ska inse vad han sagt, att en kvinna kunnat drabbas av ångest,

tomhet, att det är tur att det är till mig han sagt det eftersom jag inte hotar

   förgöra honom. Jag tar en klunk till, jag vill att han ska se all den njutning

 

jag kan tåla, min tunga likt en stämgaffel, hur spegelblankt tigande jag kan vara,

även med alla de vardagens små underverk han inte förmår se virvlande omkring oss.

 

Det är som i en novell av Raymond Carver. Även Limón vet hur hon ska uppnå effekt med små medel. Hon har skrivit en diktsamling som inte larmar och gör sig till, men som dämpar gestiken och därmed kommunicerar sitt ödmjuka budskap desto mer övertygande.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar