Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

19 jan. 2023

Illuminationen af alt, Signe Gjessing, Gyldendal

Blod och stjärnor är ingredienserna i danska Signe Gjessings nya diktsamling Illuminationen af alt. Hon är född 1992, och det här är hennes femte bok med poesi. Tre av dem finns i svensk översättning (av Ann Jäderlund respektive Helena Boberg). Det är onekligen en av de intressantaste och starkaste i den senaste danska generationen dynamitarder – men också en av de knepigaste.

 

Hon anlitar rymden som projektionsyta i den här korta samlingen, där bara fjorton av bokens sidor innehåller dikter, särskilda av små prickar som mer liknar nålspetsar än stjärnor. Dessa dikter är kortfattade, men hålls ihop av ett system, där starka och djärva utsagor följs av en förmildrande men inte utslätande parentes. Gjessing skriver om hur världen blir till inför vår blick, som är en kombination av häpnad och skepsis. Är vi intresserade eller blasé? Eller både och?

 


Blicken befinner sig i samspel med de andra sinnena. Och allt ska förklaras:

 

stjerner forsøger at forklare mit blod, hvad lys er, jeg skyder mit blod ind i universet med en stjerne som sprøjte

 

og alt illumineres

(Verden er ikke velanset i de kredse, skabelsen kommer i. Der er man mere til det hinsides.)

 

Det finns hos Gjessing en aktiv dröm om något större. Det ska kanske kallas andlighet, detta något. Rymden och det kosmiska är något hon har sökt sig mot tidigare. I debuten Ut i det o-lösa, till exempel: ”planeter stryker hål i våra kroppsspråk som glömda strykjärn, skona övervämningen, den skålar med oss / … naturen stryks ut så den slutar med månen” (Jäderlunds översättning).

 

Gjessings skrivande sätter världen på spel, men den sätter den också ur spel. Det är inte renodlad science fiction, men i den färdriktningen. Helt klart skriver hon ut en längtan ut mot något okänt och oerfaret. Kosmos på mikro- och makro-nivå, där hon utforskar världen och kroppen. Hon ger allting, det stora och det lilla, nya perspektiv med sina dikter, med en viss dos självdistans. En dikt som kan fungera vägledande har ovanligt nog en titel:

 

Stjernerne

 

har misforstået min krop, hvis de tror, at det hele handler om hjerteslag.

Det handler også om illumination. Alle blodbaner er oplyst by night.

(Skabelsen ville ligne en helt normal skabelse, hvis det ikke var for verden.)   

 

I dikter som vill öppna dörren för stjärnorna och berusa sig med dem är det lätt att en läsare kan känna sig vilse. Var Gjessing bättre redan i debuten? Nja, både och. För nio år sedan liknade hennes dikter poesi, som den etablerats av en viss typ av modernism, den som företräddes av namn som Nelly Sachs och Inger Christensen. Illuminationer af alt liknar inte annan poesi: den är mycket mer självständig, mycket oroligare, men har den därmed mindre bäring som ”typisk dikt”?

 

Svindeln består. Gjessing skriver om förälskelse som tar oss tillbaka till evigheten. Det är dikt som ibland är lite svår att förhålla sig till. En annan poet med stjärnorna i kikarsiktet, Michael Strunge, förekommer som en uttalad referens. I debuten var det Rimbaud hon vände sig till, och det är inget dåligt sällskap. Här finns ambitioner i överflöd i en dikt som inte nöjer sig med boksidans utrymme, som söker sig utåt, vidare, längre bort. Det är ett vådligt äventyr.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar