Rich boy, Caroline Ringskog Ferrada-Noli, Natur & Kultur

Det är så mycket som talar mot Caroline Ringskog Ferrada-Nolis nya roman Rich boy. Ambitionen hotar ständigt att få den att spricka. Den är för lång, för mångordig. Stilkänslan är vacklande, full av klichéer och anglicismer. Karaktärsgestaltningen är ensidig och kategorisk. Det didaktiska uppsåtet är så tydligt inskrivet i intrigen att man kan följa dess kontur lika lätt som reliefen i det pråliga omslaget, byggt på My Zachrissons textilkonstverk.

Och ändå. Så svårt det är att lägga boken ifrån sig. Ju längre jag kommer in i denna märkligt icke-litterära roman, desto mer uppfattar jag dess brister som en tillgång. Som det här med stilen: att det kan vara befriande med en litterär röst som är just så här oslipad, så illa anpassad till att fungera i den svenska fiktionens diskurs. Att läsa den här romanen är som att vara på ett mingel och ha mött femtioelva tråkmånsar som uttrycker sig så verserat att man somnar, och så kommer det in en icke rumsren slarver som gör slarvsylta av prydligheten hos alla andra. Man kan tycka vad man vill om dessa typer, men man brukar inte glömma dem.

Ambitionen är inte att ta miste på. Det är som om Ringskog Ferrada-Noli har tagit intryck av Kristina Sandbergs trilogi om Maj, men skruvat till förutsättningarna. Här skildras i kronologisk ordning tre kvinnoöden. En kort prolog om Gully i början av 1900-talet, följt av dottern Marianne på 60- och 70-talet, samt hennes dotter Annika, på 2000-talet. Det är en nätt roman på knappt 500 sidor.  

Att man formas av sin bakgrund är ingen originell tanke, men här skildras det med en så konsekvent inställning att resultatet ändå imponerar. Man ärver neuroserna, och mönstren upprepas. I detta fall är det en anorexi och allmänt förakt för den egna kroppen som blir följden av i första hand Mariannes beteenden. Hon överför allt på sin dotter, men det sker subtilt, underförstått, undermedvetet.

Hon träffar en man, charmören Kaj, som tidigt tänder alla tänkbara varningssignaler om våld och psykisk terror. Givetvis stannar Marianne, alldeles för länge. Hur kan hon, en intelligent kvinna, stå ut? Det är detta som intresserar Ringskog Ferrada-Noli, och hon ger sig in i denna problematik oförskräckt, och lyckas väl utan pekpinnar skildra de psykologiska mekanismerna bakom, helt enkelt genom att ta sig an problemet på ett så okonventionellt sätt. Här saknas förnumstighet: det är inte frågan om kärlek som är blind, eller infantil längtan att vara den som förstår sig på förövaren, eller viljan att bli sjuksystern som botar honom. Det är inte heller riktigt frågan om trygghet, även om den tanken förekommer på andra ställen i romanen, vad en relations villkor kan vara.  

De mönster som tecknas upprepas i dottern, då Annika ger sig in i en relation med Johan. Han är en ny generations manstyp: bortklemad, och väl den ”Rich boy” som titeln anspelar på, medan Annikas kapital enbart är kulturellt. Båda vill väl bli skribenter (här rör sig intrigen farligt nära det självbiografiska, då Annikas bakgrund i hög grad är en karbonkopia på författarens egna), men det är bara hon som lyckas.

Medan Marianne behandlades för sina neuroser på Beckomberga får Annikas panikångest mer drastiska åtgärder, med besök hos psykakuten och sedermera sejourer hos Landstingets psykolog. I deras dialog tar möjligen den didaktiska viljan över den estetiska utformningen. Här förs konstant nya exempel på missförhållanden in, och får berättelsen att bli om inte mer verklighetsfrånvänd så mer verklighetsförvrängd. Det stora temat för den här romanen blir ändå svårt det är att ta hand om de egna barnen. Även för den som vill blir det en fråga om att inte kunna.

Det är förstås minst lika svårt att leva i vår tid som det var för tidigare generationer. Att hitta sin identitet är en tidlös syssla, och det saknas fortfarande funktionsdugliga hjälpmedel. Vi saknar inte böcker som vill ta sig in i mörkret, in i eländet, in i det svåra som det innebär att vara människa, men den här romanen visar att detta kan ske också på ett mer befriande och mindre krampaktigt sätt. Som jag sa tidigare: den här romanen har sina egna problem, men det går också att uppfatta dem som överkomliga, att det är mer det originella utförandet  som är värt att premiera. En övergripande ordning finns, men grundläggande struktur saknas.

Och stilen är ibland uttunnad, och beroende av de korta meningarnas tyranni. Man kanske kan acceptera att någon har blivit ”cuttad” redan 1982, även om det engelska ordet inte börjades användas förrän EMO-kulturen slog igenom på tidigt 00-tal. Lite svårare är det med frekventa syftningar av slaget ”hon tittade upp och möttes av en sjuksköterska som hette Kajsas lugna blick.” Att missförstå vad ordet ”plump” betyder är också lite svagt av en så rutinerad skribent: ”anledningen till att Annika behandlade Johan som skit var skitigare. Den var plump. Det var för att Annika var mindre kär. Den som är mindre kär får makt.”  

Ringskog Ferrada-Noli har en bra förmåga att gestalta och levandegöra sina huvudpersoner, genom att åskådliggöra deras trasighet på ett sätt som är både sofistikerat och burdust, medan bifigurerna – i synnerhet de manliga – blir endimensionella karikatyrer. Låt gå för det: jag förnekar inte att dessa män finns. Det författartemperament som hon mest liknar är inte heller Kristina Sandbergs försynt komplexa feminism, utan hellre Inger Alfvéns mer konfrontativa agitation, kanske i synnerhet som den illustreras i romaner som Dotter till en dotter. 

Jag gillar verkligen den här förmågan att skapa liv, och det kan påminna om hur stillsamt elegant Virginia Woolf låter Clarissa Dalloway framträda – just framträda – när hon tillåts ta plats i den prosa som författaren åstadkommer. Hos Caroline Ringskog Ferrada-Noli (som, btw, inte ännu är någon Virginia Woolf) tar både Marianne och Annika plats på det där självklara, men fortfarande stillsamma sättet – när de typ tar sig ut ur texten och in i en gestaltad erfarenhet, blir mänskliga, blir verkliga.

För nio år sedan debuterade Ringskog Ferrada-Noli med Naturen, som jag då uppfattade som lovande, men lite valpig. Jag ska inte säga att valpigheten helt har försvunnit. Men förmågan att skriva rakt, utan att vilja blända eller imponera, kan jag också uppskatta som något relativt sällsynt i svensk fiktiv prosa. Och de intryck som Marianne och Annika gör i läsaren ska inte heller underskattas.