14 juli 2022

En bra svensk roman gör ingen sommar, men fem?

Under sommaren förordas allmänt att man ska läsa feel good-böcker och deckare, så kallad lättsammare litteratur. Varför då? undrar jag, som tycker att sommaren är perioden då man har tid att läsa ambitiösa och mer utmanande böcker. Egentligen är jag inte förtjust i indelningen av svår och lätt litteratur – viktigare är själva läsupplevelsen, och den här våren har varit synnerligen frikostig med sådana upplevelser.

 

Gemensamt för de fem i mitt tycke starkaste romanerna är att de är skrivna av författare i mellanskiktet: de väntar alla på att bli upptäckta av en större publik. De har samtliga debuterat på 2000-talet, ingen har gett ut fler än fyra böcker.

 

Ingen av dem är lika oförtjänt ouppmärksammad som Ia Genberg, vars senaste roman Detaljerna dock fått ovanligt starkt välkomnande. Hon väver ihop romanen med novellen, i fyra separata berättelser om svek, avstånd, försvinnanden, övergrepp, lojalitet, skador och tillfrisknande.

 

De fyra berättelserna utspelar sig under 90-talet, men avstår effektivt från nostalgi, eftersom Genberg lider av en obönhörlig brist på sentimentalitet. Hon skriver intelligent men inte avskräckande, utmanande men inte komplicerat. Med andra ord: hon har inte skrivit en tillrättalagd roman med ett budskap som summeras och paketeras i några färdiga formuleringar (klichéer). Hon anpassar sig inte efter marknaden, men om du vill läsa något som får dig att tänka – alltså sätta tillvaron på spel – är det en bra början.

 

Lika egensinnig är Hanna-Linnea Rengfors, som debuterade häromåret med två böcker, diktsamlingen Närhetsprincipen och  romanen ”Candy”. Två starka böcker, men inget som gjorde mig redo för årets roman Tillsammans i mörker. Omslaget visar ett brinnande hjärta, och nog brinner det i karaktärernas hjärtan, men också i mitt när jag läser denna årets hittills starkaste svenska roman. Den gör lite som Genberg, kopplar ihop romanen med novellsamlingen i tjugo berättelser som hör ihop – ungefär som i en tv-serie, och kanske det går att säga att romanen är den nya tv-serien (kom ihåg var du läste det först!).

 

Det är ambitiöst utfört, och Rengfors skriver passionerat, vildsint, engagerat, sexigt, kärleksfullt, roligt – och våldsamt. Gemensamt är att hon skildrar queera relationer utan att någonsin höja på ögonbrynen för att betona att det är normavvikande. Här blir det queera norm, och det är en roman för dig som helt enkelt gillar att läsa om verkligheten.

 

Verkligheten är också Zara Kjellners ärende i En ny gud. Att det är hennes blott andra roman märks inte, för det är drivet, sofistikerat, och med gott om överraskningar. Leila är en ung kvinna som följer med sin pojkvän ut på landet till ett överdådigt gods med hunsat tjänstefolk och rikedomsmarkörer lite varstans. Långsamt gör hon sig av med all hyfs och förändras i takt med att hierarkier och privilegier raseras i intrikata maktspel mellan fäder och söner.

 

Kjellners roman vågar visa en huvudperson som inte är entydigt sympatisk. Leila överskrider etiska gränser, och genom hela berättelsen upprätthålls en ambivalens hos henne, där hon både lockas och förfäras av den nya miljön hon placerats i. Hennes blick på denna värld är klinisk, men inte bara dömande. Här finns enskilda scener som dröjer sig kvar, scener som gör vägval i groteska riktningar. Och på tal om överraskningar kan jag utlova en belöning till den som kan förklara hur den slutar, för om det är vad jag tror har vi att göra med en författare som korsar flera tabun.

 

Möjligen är det en övertolkning, men att Sara Gordan är skrivlärare på Biskops Arnö märks i hennes nya roman Natten, som är synnerligen skickligt komponerad. En mamma är ute på natten och söker sin fjortonåriga dotter som är ute och dricker alkohol och riskerar sin hälsa, eftersom hon också har diabetes. Vi följer mamman tätt i spåren i denna thriller till roman.  

 

Det är också en roman som tillintetgör alla vattentäta skott mellan fiktion och verklighet, då det handlar om relationen till den egna dottern, som i ett efterord gett tillåtelse till mamman att skriva romanen. Men viktigare är att Gordan förlitar sig på en författares intuition, och överför stoffet till ett litterärt bygge som också diskuterar vems version som är den korrekta. I ett replikskifte klagar dottern på att det inte var som mamman framställde det, varpå mamman svarar ”nej, inte för dig.”

 

Natten är en mörk roman som längtar efter ljus, och något liknande kan sägas om poeten Hanna Rajs första roman. Där var du, större än bokstäverna som bildar ditt namn lyder den krångliga titeln, och den kallas också ”Cristinaboken”. Cristina är namnet på författarens vän som begick självmord för åtta år sedan. Vänskapen tangerar kärlek och närmar sig erotik, men handlar i högre grad om svårigheten att göra rättvisa åt en närstående som inte längre finns i ens liv.

 

Rajs tar från sin poesi med sig egenheten att skriva talspråkligt, och det skapar en hybrid mellan dikt och roman, i en prosa som saknar versaler och punkter. Det är en kaxig stil, och förstärker närheten till materialet, huvudpersonens gränslösa saknad, och för oss rätt in i sorgens centrifug. Det är omtumlande och mörkt, men också ljust, i en roman som visar hur stark vänskapen är, när Rajs lyckas gestalta exakt hur trasig, splittrad och ofullständig sorgen är.

 

Och ska något gemensamt slutligen sägas om dessa fem romaner är det väl att de handlar om relationer, om kärlek och vänskap. Det är en kärlek som tar sig olika uttryck: vänskap, moderskärlek, queer, normativ, passionerad. Ibland är den övergående, ibland avslutad, men oftast lyser den, brinner den, med ett sken som bländar och fyller dig med tillförsikt. Men allra mest gemensamt: de är väldigt läsvärda!

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 14 juli 2022)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar