Kari Løvaas är norsk kritiker, bosatt i Värmland. När hon förra året sysselsatte sig med sin doktorsavhandling om syndaflodstematiken i västerländsk litteratur och konstterori väcktes idén att forma inledningen till en essä som kunde brytas loss och publiceras som en bok. Den finlandssvenska kritikern Tatjana Brandt kom med det adekvata rådet att skriva mer personligt.
Inledningens tema var medeltidens bestiarier – alltså berättelser om djur som befinner sig mellan både det påhittade och det reella och det djuriska och det mänskliga. Så strövar Løvaas med raskt temperament i sin miljö i boken Skapelsens sukk og klage, som i hög grad handlar om sonen August, som lever med Downs syndrom. Hur är vår syn på människan? Här skapas flera konstruktiva band mellan de olika idéerna kring mänsklighet, kring människans relation till intellekt, men också till hur vi förhåller oss till djuren och naturen.
Løvaas essä om hur det är att vara människa rör sig från det större till det mindre, och behandlar hur vi ska leva i samklang med vår omgivning. Några av exemplen berör personer som hamnar i onåd. Där finns Kung Lear, som drevs till galenskap av att inte kunna hantera det han uppfattade som bristande kärlek från sin dotter. Den svenska Lear är förstås Selma Lagerlöfs Jan i Skrolycka från hennes roman Kejsaren av Portugallien.
Lagerlöf är en av ganska få kvinnor i Løvaas framställning. De andra är i stort sett endast Kerstin Ekman och Karin Boye. Vill man vara lite orättvis kan man säga att det finn fler Lars än kvinnor i boken: Lars Norén, Lars Ahlin, Lars Amund Vaage samt förstås maken Lars Andersson, som omnämns lite här och där.
Huvudtemat för denna essä, som i bästa mening är vindlande och sökande till sin natur, är att känsligheten gör oss försvarslösa. Men känsligheten är samtidigt det som ytterst gör oss mänskliga. Vad vore vi utan vår förmåga att bli berörda, att bli sårade, att bli skadeskjutna av allt livet utsätter oss för? Med hjälp av den egna privata livshistorien blir Løvaas berättelse mer berörande och också mer (allmän)giltig. Det går att sätta sig in i hennes bekymmer, helt enkelt för att vi människor delar så mycket, och allt behöver inte vara på bokstavlig nivå.
Det hon också åstadkommer är något som är motsatsen till det självupptagna. Utan att behöva nämna det explicit är det tydligt i vilken hög grad hon kan relatera till främst Lagerlöfs erfarenhet. Det är bekant att Lagerlöf hade komplex för sin fysiska åkomma, att vara halt. Kanske detta utvecklade den empati hon visar med sina romanfigurer, som så ofta har skavanker, om de så är av själslig eller kroppslig art. Den typ av biografiska läsning som Løvaas utför har länge varit satt på undantag, men här visas hur givande och vettig den kan vara. En rörande historia återger hur den fjortonåriga Selma ser en utstött pojke som inte är med och leker med de andra barnen, men när hon visar honom medlidande skriker han elakt åt henne och kallar henne ”din jävla haltebolink!” Løvaas drar slutsatsen att den svage inte vill bli påmind om vad som särskiljer hen från andra, och att medlidande kan vara missriktad eller ovälkommen, och att ingen vill bli fastkedjad vid eller ens definierad av sin svaghet.
Och Løvaas undrar hur det ska vara möjligt att skydda sitt barn från omvärldens aggressioner, oförstånd och elakhet. Hon återger vad som hände i Vasastan en augustinatt 2015, när poliser avrättade Eric Torell. Det är en historia som får en särdeles tyngd i denna essä, likväl som när hon helt kort berör terrordådet på Utøya juli 2011. Hur uppfattade terroristen, vars namn inte behöver nämnas här, sina offer: tyckte han att de inte hade någon rätt att existera? Jag läste Løvaas bok i Oslo, och råkade passera det temporära minnesmärket utanför regeringsbyggnaden, med glassplittret och glasstatyn med alla namn på offren. Och när jag såg åldern utskriven: 14 år, 15 år, 17 år, 21 år … På tal om känslighet – jag bröt och ihop och bölade.
Så kan Løvaas annorlunda tänkande, låt oss kalla det skenbart disträ, ta oss vidare in mot nya utmarker av det monstruösa eller bara det vi uppfattar som monstruöst. Som Shakespeares Caliban från Stormen, där intrigen styrs av Prosperos rädsla att monstret ska våldta dottern Miranda. Här finns en ounyttjad parallell i Frankensteins monster, som av Victor inte får sin kvinnliga motsvarighet av just den anledningen – rädslan att världen ska befolkas av monster. Det är lite synd att Løvaas inte plockar upp den här liknelsen, i synnerhet när hon utser Caliban till ”en Adam uten Guds bilde nedlagt i seg”, för det är en karakteristik som är identisk med monstret i Shelleys roman. Med hänsyn till den biografiska läsningen av Lagerlöf är den också tänkbar på Shelley, som skrev sin roman med en hand som strax innan hade burit mitella på grund av de svåra eksem hon hade på sin arm.
Vårt behov av kontakt grundläggs redan hos spädbarnet. Det är något som kan reducera spädbarnsdödlighet med 25%. Det betvivlar jag inte – men jag tänker på vuxen kontakt, att den också reducerar dödligheten. Här finns i Løvaas relation till August, som sonen heter, en kärlek som påminner om hur Fanny Ambjörnsson i höstas skrev om sin syster, Om Nadja. Det här är en allt nödvändigare diskussion om människovärde som förs alltför sällan, eftersom politiken i stort är för upptagen med begrepp som ”volym”, ”bidrag”, ”delaktighet”. Vad som saknas här är ord som ”empati”, ”kärlek”, ”omsorg”, och framför allt, det ord som sedan 1900-talet inte vågar säga sitt namn i den politiska debatten – ”solidaritet”.
I rättvisans namn innehåller Løvaas kanon faktiskt fler kvinnor än Larsar, och Simone Weil är en av dem, och nämner hennes slutsats om det mellanmänskliga, att styrkan förstenar själen inte endast hos den som utövar den utan också hos den som blir utsatt för andras styrka. Och i den reaktion på kapitalismens ovillkorliga förväntningar på effektivitet har utvecklats en ny manstyp i Japan, hikkikomori, alltså hemmasittare. I stället för att stigmatisera dem som parasiter kanske det är en sund reaktion på osunda krav. Løvaas nämner några förebilder från litteraturen, som Melvilles på alla sätt berömvärda Bartleby, eller Dag Solstads Bjørn Hansen.
Som helhet är det här en inträngande bok som tillvaratar essäns privilegium att ställa frågor och söka efter nya infallsvinklar på gamla problem. Det är lärt men också lättsamt, och hela tiden ligger fokus på att inge förhoppningar, att söka efter möjligheter. Det är med andra ord läsvärt och bra, en bok som man gärna går i dialog med, och inte känner några behov av att motbevisa eller argumentera emot – utan att det för den sakens skull behöver betyda att man håller med om allt i den. Mer är det en fråga om att det finns ett värde i att lyssna, ett värde i att låta någon tala till – inte punkt, men till ett förväntansfullt kommatecken, som manar dig till att låta tankarna fortsätta inom dig,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar