Orlando är Virginia Woolfs knasigaste, vildaste, lekfullaste och modigaste roman. Den utkom 1928, mitt i en intensiv skaparperiod (året innan: Mot fyren; året efter: Ett eget rum). Det är drygt tio år sedan jag läste den senast, då jag skrev min Virginia Woolf-bok. Nu läser jag den på engelska, i en Penguin-utgåva från 1993, därav ett omslag som återger Tilda Swinton i huvudrollen från Sally Potters vid tiden aktuella filmatisering. En film jag nyligen såg om, och tycker att den håller förvånansvärt bra.
Att Sandra M. Gilberts förord också är tjugo år gammalt märks i hur hon tvekar inför olika pronomen – him? her? – medan engelskan sent omsider har löst det med det singulära ”they”. Denna pronomenförvirring skapar också viss oreda för Woolf när hon ska berätta om Orlandos könsbyte – men ingen förvirring sker angående hens identitet, som förblir densamma efteråt.
Med fem romaner bakom sig, som var och en tagit innovativa nya steg för att utveckla den realistiska romanen som fanns i Woolfs ryggrad, är Orlando en anomali i hennes produktion. Det är en biografi. Det är ett kärleksbrev. Det är en essä. Det är en litteraturhistoria. Det är en pikaresk. Det är ett queert mästerverk. Det är en roman som bryter mot konventionerna vad gäller tidsbegrepp, familjebildning, estetik, sanning, verklighet. Det är fantasins triumf över fakta.
Men först och främst är Orlando litteraturhistoriens längsta och charmigaste kärleksbrev (orden är Nigel Nicholsons), till älskarinnan Vita (Victoria) Sackville-West. De var ett omaka par: Vita gift med en homosexuell man, där båda hade samkönade relationer utanför äktenskapet. Virginia gift med en trofast man som offrade sin egen karriär för henne. Vita världsvan och extrovert, Virginia obekväm och klumpig i sociala sammanhang.
I utkastet till den senare romanen Åren, The Pargiters, skriver hon: ”it would be far easier to write history but that method of telling the truth seems to me so elementary, and so clumsy, that I prefer, where truth is important, to write fiction.” När jag citerar detta för min vän som är historielärare muttrar han: ”det märks att hon inte är historiker”. Men Orlando är en roman skriven av en historiker lika mycket som av en romanförfattare. När Woolf var femton hade hon skrivit en egen ”History of Women” (ett manuskript som gått förlorat), efter att ha läst alla böcker i fadern Leslie Stephens bibliotek som berättade om Stora Mäns Liv.
Så blir också Orlando ett svar på hur biografigenren hade utvecklats under det tidiga 1800-talet, en genre hon följde inte minst genom vännen Lytton Stracheys serie Eminent Victorians. I hennes version är Orlando vid romanens början, cirka 1586, en sextonårig pojke, sedan en vuxen man, och sedan – ja, sedan ungefär mitt i romanen genomgår han en könskorrigering och blir en kvinna. Åren går, årtiondena, och århundradena, i denna parodi på biografi, och vid romanens slut 11 oktober 1928 – samma dag romanen publicerades – är hon 36 år gammal (exakt som Vita), och en färdig författare till sist.
Men först gifter hon sig med Marmaduke Bonthrop Shelmerdine, eller ”Shel” som han kallas, kanske för att han gärna citerar Shelley, vars dikter han kan utantill. I filmen reciterar han också Shelleys dikt ”The Indian Serenade” vid ett intimt möte med Orlando. Woolf aktiverar gärna Shelley i sina romaner, inte alltid med kärvänlig försoning som mål.
Parodin är Woolfs ändamål, och hon siktar in sig på att angripa den egna tidsandan så fort hon kommer åt. Till exempel när hon gör en hastig jämförelse mellan sin tid – mellankrigstidens England – och den elisabetanska epoken på slutet av 1500-talet: ”They had none of our modern shame of book learning; none of our belifef that to be born the son of a butcher is a blessing and to be unable to read a virtue; no fancy that what we call ’life’ and ’reality’ are somehow connected with ignorance and brutality; nor, indeed, any equivalent for these two words at all.” Eller, när väl könskorrigeringen är genomförd, för säkerhets skull placerad i en försåtlig parentes: ”(as long as she thinks of a man, nobody objects to a woman thinking)”. Ersätt ”tänka” med att ”prata” och du har litteraturens Bechdel-test drygt femtio år innan filmens.
Det är en lättsinnig och frivol roman, som man frestas kalla postmodern i sina upptåg, tills man erinrar sig att postmodernismen väntar på att upptäckas. Viss inspiration hämtade Woolf, menar Gilberts förord, i Laurence Sternes Tristram Shandy. Jodå, men i rättvisans namn går hon ytterligare några steg i att förvränga fakta och utmana verklighetsuppfattningar. Hennes historia är också en föregångare till magisk realism.
Men det skulle inte funka om det inte vore för att Woolf också har allvarliga uppsåt. Hon chikanerar läkare – ett tema som är återkommande i hennes romaner, och väl underbyggt utifrån de verkningslösa råd hon själv erhöll av läkekonstens representanter (den minst kompetenta av dem hette Savage i efternamn). Hon varnar för läsningens faror, eftersom den kan leda till – skrivande. Hon diskuterar ingående Orlandos behov av både ensamhet och sällskap.
Och det är skrivet med en självdistans som inte är så vanligt förekommande i Woolfs övriga romaner. Det är avväpnande, och så gör tiden hela tiden (!) sina nyckfulla språng. Den är ömsom sävlig, ömsom trög. Det är en god idé att läsa Orlando jämte Henri Bergsons teorier om tid – han fick Nobelpriset samma höst Woolf började skriva sin roman, och hans Tiden och den fria viljan har precis utkommit i nyutgåva på Modernista.
En annan bok som fungerar bra att läsa vid sidan av är Jessica Schiefauers Pojkarna, som jag äntligen fick anledning att läsa i sommar. Även i denna senare roman är Kim en flicka med förmåga att korsa gränser och bli pojke. Det som är Kims upplevelse – att kvinnligheten innebär inskränkningar och begränsningar, medan manligheten består av möjligheter och lösningar – blir för Orlando det omvända, att hon som kvinna får uppleva en tillvaro kantad av tidigare ej förutsedda hinder. Om något berättar det om hur långt före sin tid Orlando var när den publicerades, för snart hundra år sedan. Att det är först under 2000-talet verkligheten har kommit ikapp den.
Klarsynt berättar Woolf vad det är som utgör kvinnans väsen: att vara disciplinerad. Långt före Simone de Beauvoirs berömda formel, ”Man föds inte till kvinna, man blir det”, skriver Woolf: ”women are not […] obedient, chaste, scented, and exquisitely apparelled by nature. They can only attain these graces, without which they may enjoy none of the delights of life, by the most tedious discipline.” Woolf menar med emfas att det är kläderna som bär oss, och inte vi som bär dem.
För att återgå till hur jag avslutade min text om denna roman i kapitlet ”Lek” i min bok om Woolf:
Orlando är en lycklig text – den är närapå euforisk i sin gestaltning av litteraturens möjligheter, som om Woolf med ett trollslag befriat den från alla band och regler. Den är en hyllning till friheten, till upproret mot tråkigheten och det stelt formella. Samtidigt blir den stundtals så extatisk att den hotar att kantra, som om allt handlar om att mota bort den hotande ångesten. Det är ett överflöd av ljus i texten, som ändå inte kan undkomma de mörka skuggor som kastas över den.
Orlando är ett kärleksbrev till Vita – ja, men det är också ett kärleksbrev till litteraturen, med sitt euforiska tonfall, sin lekfullhet, och Woolfs förmåga att i pastischens form imitera och ändå vara så egensinnig och unik. Det är den engelska litteraturens lyckligaste text, en hyllning till Vita (livet) och litteraturen (livet). Med Orlando har hon skapat en fiktiv Vita: möjligen därför att hon inte klarade av att hantera verklighetens Vita, men Orlando är också en sammanslagning av egenskaper som finns hos både Vita och hos Virginia. Romanen Orlando blir ett kärleksbrev, men också ett avsked, eller förebådandet av ett sådant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar