Dålig poesi saknar stuns. Den når inte ut. Den är stum, livlös. Den bärs av sina begränsningar. Så är den också – om den skrivs av en man – fylld av esoteriska svåra akademiska ord eller teknisk jargong.
I lyckliga stunder finns poesi som bärs av sitt ämne, som låter sitt ärende ta plats och bli betydelsebärande, och som inte gör sig beroende av avancerade språkliga krumsprång. Så är fallet i norska Karoline Brændjords debut, Jeg vil våkne til verden. Det här är en sensationellt bra diktsamling, skriver jag med insikten att de flesta läsare, om de ens nått så här långt, suckar åt bekymret att behöva läsa poesi skriven på det svåra språket norska.
Men glöm språkförbistringen för en stund! Det här är faktiskt så bra att jag befarar att du – just du som läser detta – riskerar att gå miste om något som har potential att skaka tag i dig och göra det som endast stor litteratur förmår: nå dina innersta djup. Varje ord faller med tyngd och skärpa, och bidrar till en kadens som är musikalisk och samspelar med budskapet.
Här är norskan också tillgänglig och läsbar. Samlingen börjar med det ljus som hör födelsen till. Brændjord skriver en ljusprolog till en berättelse som senare rör sig mot det mörkaste av allt: en mamma som begått självmord. Hon lämnar familjen, och hennes död blir samlingens nav, och som diktjaget återkommer till, i ständigt nya variationer, men oftast kopplat till vattnet.
Själva händelseförloppet utspelas på ett tidlöst plan, med ytterst få markörer för tid. Här kommer också det enkla språket in, vad nu menas med ”enkelt” språk, om det rör sig om en norsk tradition att förhålla sig så här oneurotiskt till själva skapandet. Det är verkligen befriande att läsa denna slags poesi, som blir nästan lika påtagligt direkta i sitt tilltal som Gunvor Hofmos fantastiska dikter. Det är påtagligt, men också plågsamt, när dikterna ständigt kretsar kring sin svåra smärtpunkt.
Här görs skogen till en värdefull plats för sorgearbetet, om än den är besvärande likgiltig – eller kanske just därför, att dess indolenta passivitet inför människan är det som tillåter henne att sörja i fred och ge sorgen tillfälle att verka på djupet. Världen som skrivs fram är återförtrollad. Där finns rävar och änglar och blomster, typiska inslag, men originellt bearbetade utan att det blir sökt eller ansträngt.
Så blir en av dikterna, ”Kjerub”, i lika hög grad en anklagelse som en vädjan om försoning:
Bleke, lubne, hårfagre og storøyde engler. Engler med hvite vinger og glatthudede, rødmende, runde kinn. Engler med lange øyenvipper, og noen ganger med blondekrager til forveksling lik en knipplingsduk. Mamma ville heller ha en hund enn en engel. Mamma ville heller ha en katt enn en engel. Hun skulle hatt en engel og ikke et barn.
Brændjords tilltal är enkelt, men saknar inte konstfullhet. Hon balanserar mellan det håglösa och det aggressiva, utmärkt illustrerat av en lek med Gertrude Steins formel: ”En mor som har tatt livet av seg er en mor som har tatt livet av seg, og har et eller flere barn som har en mor som har tatt livet av seg”.
Likväl som balansen mellan olycka och ilska är väl kalibrerad finns en pendling mellan ödmjukhet och stolthet, och till det sällsynta med den här boken hör också att orden har vägts på guldvåg. Här dominerar det essentiella. Relationen mellan mamman och dottern är självklar. I stället för att kalla det för ”sorgebok” kunde man kalla det en ”hoppbok”, som erbjuder en mindre vådlig position för det hoppfulla. Det är dikter som konkretiserar döden och gör den rysligt närgången.
Konklusionerna är kusliga, och boken som helhet demonstrerar hur det är att leva under och efter en katastrof. Den är en undersökning som tar sig rätt in i sorgen. Dikterna är oberoende av sammanhang, som om de tillkommit ur en isolering. Metaforerna bländar inte eller tigger om bekräftelse, så som metaforer annars har en benägenhet att göra (ärligt: det är skönt att slippa det duktighetskrav som vanemässiga metaforer ställer). I dikterna finns lika mycket ro som oro, och det är tudelade också på det viset att de riktar sig till både intellektet och känslan. Därmed bestrider de Oscar Wildes berömda tes att ”all bad poetry springs from genuine feeling”. Det är en slags känslans hibernation som hon skriver om.
Brændjords bok är så vacker, så fantasifull, och så sann – sann både mot verkligheten och mot diktjaget självt, alltså mot det äkta i detta diktjags inre. Det är en undersökning av sorgens natur, och som sådan fungerar den vägledande för var och en som läser. Det blir då inte enbart hennes egen sorg, utan allas vår gemensamma sorg, och en hjälp för att klara det här livet som vi har blivit tilldelade. Eftersom sorgen inte är enkel: ”Dagen hun dødde ble jeg nummen [bedövad]. Jeg husker jeg tenkte: Hun er død. En dag kommer sorgen til å bli levende.”
Så vad gör man? Man lever vidare, helt enkelt. Karoline Brændjord har skrivit en bok för 2020 och för många många år framåt. Det är en bok som är lika tung som den är lätt, och som lyfter likt endast den riktiga litteraturen förmår, om det är på änglavingar eller annat kan vi låta vara osagt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar