På ett märkligt
sätt går den österrikiske Thomas Bernhards pessimism så långt in i eländet att
det slår ut i sin motsats, så att han hamnar på andra sidan som en ljus och
gladlynt författare. Likaledes fast tvärtom för finlandssvenska feelgood-poeten
Eva-Stina Byggmästar, vars optimism går så långt in i idyllen att den också når
sin motsats – ett mörker, ett hotande förfall …
Med sin nya bok Orkidébarn varierar Byggmästar sin ljusa
poetik, där hon bandagerar, plåstrar om och bäddar in själva dikten: ”de
lindblomsdoftande diktbandagen / och lyrikplåstren, lindade kring det
tunnhudade / och kristallglassköra livet”. Skörheten är hela tiden närvarande,
liksom dockhus, katter, växtlighet, och en rymdresa som kanske ska illustrera
längtan bort från den kvävande trevligheten.
Byggmästar blir
nästan lite för självmedveten här, och kunde kanske dels ha sållat bland de
många utropstecknen, och dels ha varit något mindre övertydlig i sina anspråk
på det mysiga livet. Å andra sidan är det trevligt att bli omplåstrad av dessa
söta dikter.
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 30/3 2018)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar