Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

9 okt. 2012

Rör inte min Tintin!


För några veckor sedan bestämde sig Behrang Miri för att flytta Tintin-böckerna från barn- och ungdomsavdelningen på Kulturhuset. På twitter döptes tilltaget snabbt till #tintingate, och någon uttryckte sig fyndigt och menade att svenska twitter under en halv dag förvandlades till Kapten Haddock.

För reaktionen blev lika hätsk som debatten blev förutsägbar. Det är inte första gången exemplet Tintin används, förmodligen inte heller den sista. Kanske debatten var extra känslig så tätt inpå premiären av Stina Wirséns barnfilm ”Liten skär och alla små brokiga”, med den svarta stereotypen Lilla hjärtat. För att inte tala om vårens debacle med kulturministern Lena Adelsohn Liljeroths bokstavliga medverkan i konstnären Makode Lindes black face-tårta till konstverk.

Är det en viktig debatt? Som vanligt hävdar företrädesvis vita medelålders män vikten av det fria ordet. ”Tintin i Kongo”, det verk Miri syftade på, fanns inte ens i Kulturhusets bestånd, och har synnerligen låg status – förutom Tintin-kännarna har nog få ens läst det.

Ett perspektiv jag har saknat har handlat om den förment goda viljan att skydda barnen från en farlig kultur. Men det är en underskattning av barnets estetiska kompetens: barn och ungdomar förstår att skilja på uppenbara stolligheter, och jag har länge tyckt att den gamla klyschan att barn inte ”fattar” ironi är felaktig (däremot verkar många vuxna ha svårt att förstå ironi).

Givetvis kan det här uppfattas som att konst fortfarande har sprängkraft, att den har en subversiv potential att påverka. Det borde betyda att vi tar kulturen på större allvar, placerar den i själva kärnan av samtidsdebatten, där den hör hemma. Kultur är något som angår oss alla, som betyder något i våra dagliga liv, och är ingen udda sidoverksamhet.

Synen på konst som enbart instrumentell får inte ställa sig i vägen för en upplevelse av den som utmanande, krävande, svår. Annars får vi en konst som ska sanktioneras på förhand, som sysslar med det för stunden igenkännbara.

Det måste finnas konstnärer som går över gränsen, som är banbrytande och kanske rentav chockerande. Som Sex Pistols var för 35 år sedan när de släppte singeln ”God Save The Queen”, en låt som har betytt mer för rockmusiken än någon av The Beatles låtar, eftersom den släppte fram helt andra förlösande krafter, och visade att motstånd lönar sig. Pussy Riots vackra punkbön i Moskva i våras hade varit otänkbar utan det mod Sex Pistols visade när de inför drottning Elizabeths silverjubileum kallade henne en idiot som saknade mänskliga drag.
 
Karl Fredrik Mattsson, konstnären bakom sommarens falska mynt med devisen ”vår horkarl till kung”, och Elisabeth Ohlson Wallin, fotografen som nyligen publicerat en smädande bild av kungen och drottningen: båda står i skuld till Sex Pistols. Som i sin tur står i skuld till Lord Byron, som 1822 hånade kung George III i punkdikten ”The Vision of Judgment”, en dikt som placerade poeten långt utanför det salongsfähiga engelska etablissemanget. Vi ska vara tacksamma för de konstnärer som frivilligt utsätter sig för den ryggradsreflexens kritik som blir den omedelbara reaktionen, de som vågar vara stigfinnare helt enkelt därför att vi förtjänar en konst som är dynamisk och utvecklande.

Vi är skyldiga det förflutna en respekt för deras åsikter, även när deras representanter inte var förutseende nog att hysa åsikter som skulle bli politiskt korrekta i Sverige 2012. Att revidera dåtiden är både korkat och farligt, då det finns större anledning att studera historien inte enbart för att lokalisera när den var trångsynt, utan också för att lära av den när den var klartänkt och försigkommen på sätt som vi nutida människor bara kan känna avund inför.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 10/10 2012, något förkortad) 

11 kommentarer:

  1. Ivar Kristoffersson9 oktober 2012 kl. 21:18

    Uppfriskande! Har du hört nya vågen i radio om Tintin m.m. Bra program. Där lyfte man fram att vi i Sverige har svårt att ta en debatt i frägan, att vi betraktat oss som fria från rasism sen 70-talet, att vi svenskar är färgblinda och att denna vanföreställning om vårt svenska duktighat hindrar en utveckling där rasism avslöjas. ex också StatOil mackernas diskriminering av romer, också i p1 i veckan. Utmaningar för den vita normen just nu, något som krackelerar?

    SvaraRadera
  2. Hm, nu fanns ju Tintin i Kongo VISST på Kulturhuset. Inte på barnavdelningen där Miri var chef, men tio meter därifrån. Här är en text som klargör av en hel del, om du inte redan har sett den: http://ajour.se/tintin-debatten-handlade-om-en-flytt-av-bocker/

    Jag tycker du lite slentrianmässigt pratar om "barnen" här, vilket jag implicit läser som de vita barnen. Det kan vara jag som lägger ord i munnen på dig, men det är ett resonemang som jag sett många föra. Problemet är ju inte främst att barn skulle hjärntvättas till att bli rasister, ett Tintin-album gör i sig ingen till rasist. Problemet är den kränkning som ett exempelvis afrosvenskt eller japansvenskt ("Blå lotus") barn riskerar att utsättas för när de läser albumen, men det är ett perspektiv som ofta verkar glömmas i debatten.

    SvaraRadera
  3. Ivar, jag tror definitivt att något håller på att hända. Rasism är ju också något som inte enbart handlar om den synliga SD-retoriken, utan om mer strukturella saker i samhället, den tysta acceptansen av ex hur romerna ständigt misskrediteras.

    Philip, i första versionen av texten hade jag ett resonemang om just detta: hur ska en vit medelålders man förstå hur det känns att bli ifrågasatt utifrån hudfärg? Hur kan vi nånsin förstå varandra på djupet? Hur kan en man förstå vilket förtryck en kvinna lever under? Hur kan en heterosexuell förstå hur det är att vara homosexuell? Och så vidare.

    Ja, det är gott om stereotyper som blir rasistiska - jag tänker generellt också på hur asiater brukar porträtteras. Något som existerar i den hyllade filmen Lost in Translation, men också i tv-reklam och tv-komedier, som slentrianmässigt utmålar asiater som lite korkade, lite tekniknördiga med sina kameror, och "så loligt, de kan inte säga R!"

    Min poäng är väl också att Tintin i Kongo är ett skitdåligt Tintin-album, att man inte ska läsa den, om man inte är specialintresserad av Tintin eller kolonialismens historia. Det är alltid problematiskt med vad som är rasism: exempelvis Conrads "Heart of Darkness", som angreps mycket hårt av den nigerianske förf Chinua Achebe i slutet av 70-talet. Olof Lagercrantz menade att "få författare är lika lätta att ta i försvar som Conrad", i sin bok om "mörkrets hjärta", men jag håller inte riktigt med honom. För Mörkrets hjärta är en mycket problematisk text, och Conrad är medvetet mycket ambivalent eller i alla fall mångtydig. Jag tycker inte alls att det är lätt att ta honom i försvar. Vilket inte betyder att jag tycker att Achebe har helt rätt i sin kritik.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det där med representation är en oerhört komplex fråga, och dessutom intressant. Jag lutar åt att det inte är fullt möjligt. Det ställer ju, om jag nu har rätt, väldigt stora krav på en lyhördhet som jag tycktes saknades i Tintin-debatten. Men så saknades ju det mesta i den debatten. Faktakoll, till exempel.

      Men jag gillar ditt resonemang. Jag spenderade en hel delkurs i litteraturvetenskap med att debattera det här med en kursare, bland annat just med Conrad som utgångspunkt. Det vore intressant att läsa Achebes kritik av honom, men Lagercrantz försvar av honom är onekligen ganska svagt. Kanske det bästa är att tänka sig en dubbel bedömningsskala, en historicerande och en samtida. "Mörkrets hjärta" var bra för att ha kommit ur samtiden, men blir förkastlig om man betraktar det som samtida skildring. Då blir ju det frågan i sammanhanget, om barn förmår historicera när de blir utsatta för kränkningar.

      Radera
  4. Man behöver bara gå till en mainstream-film som Jägarna (eller Jägarna 2, som jag inte sett) för att hitta rasistiska stereotyper om i detta fall finnar. Se t ex http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1120&artikel=4729849
    De rasistiska stereotyperna om finnar begränsar sig förstås på intet vis till Jägarna, finns över ett betydligt bredare fält i det svenska samhället.
    Också synen på det finska språket är i Sverige ofta mycket konstig. Dels existerar det en stor okunskap om språket, dels utmålas det ofta som en lustighet.

    SvaraRadera
  5. Visst, eftersom jag bodde i Umeå så länge såg jag ofta exempel på detta, jag hade en kompis som var från Finland, och fastän han var mycket smart betraktades han antingen som lite trög (för att han bröt) eller som du säger, som att allt han sa lät lite lustigt. Vi har ungefär samma attityd mot de som talar norska, att vi tycker att det låter så "glatt". Som när Pernilla Wahlgren samma dag som attacken på Utøya på sin blogg frågade sig hur något sådant kunde hända i Norge, där alla lät så trevliga när de pratade ...

    Fast Jägarna är ju generellt stereotypisk även mot norrlänningar, eller norrbottningar. Den här bilden av Norrland är nog ganska typisk i södra Sverige.

    SvaraRadera
  6. Finns en intressant avhandling från Umeå universitet om det här starkt stereotypiserande sättet att beskriva Norrland och norrlänningar på. Författaren heter Madeleine Eriksson och är kulturgeograf. Hon diskuterar bl a just Jägarna som ett speciellt tydligt exempel på de här tendenserna.
    http://www.samfak.umu.se/om/aktuellt/nyhetsvisning/norrlanningar-undantag-i-svensk-sjalvbild.cid141893
    Se även http://www.fof.se/tidning/2011/7/alla-behover-en-norrlanning

    SvaraRadera
  7. Jag har ett annat exempel.

    Karin Brunk Holmqvist skriver om bönder på Österlen på ett stereotypt sätt; det ska föreställa kärleksfullt men blir nedlåtande gulligt. Jag känner det på skinnet eftersom jag själv är uppvuxen på bondgård.

    SvaraRadera
  8. Det finns nog gott om sånt, alltså det där förment välmenande, som ändå bara visar på förakt. Bl a därför tycker jag Mörkrets hjärta är en problematisk text, men att den också är värd att läsas - inte för att ensidigt hylla och bekräfta, utan för att just problematisera. Och där tycker jag Achebe har fel, att själva poängen med Mörkrets hjärta är att det är en text som man verkligen bör och behöver läsa just på universiteten - det var bl a det som var hans kritik i essän, och att något liknande kan gälla Tintin, att det finns anledning att diskutera, att beröringsskräcken är värre. Tänk SD, som kom in i riksdagen delvis pga de andra partiernas ovilja att ta debatten. Skicka fram trollen i dagsljuset så spricker de.

    SvaraRadera
  9. Instämmer i att inget egentligen bör döljas och att beröringsskräck är värst. Antagligen är få utan skuld när det gäller föraktfulla stereotyper, medvetet som omedvetet. Vi får leva i det ofullkomliga och inte tro att motsatsen finns.

    SvaraRadera
  10. Stereotyper är intressanta bl a för att de så ofta betraktas som utpräglat negativa och destruktiva, ändå tycks de finnas där (någonstans ifrån kommer de, poppar upp, innan vi ens hinner blinka) antingen vi vill det eller inte, finns forskare som menar att bilden av stereotyper är alltför entydig, stereotypisk ...

    SvaraRadera