26 juni 2012

Säg mej är det verkligen sant?


För drygt tre år sedan läste Bruno K. Öijer sina dikter på Stora teatern i Linköping, och presenterade då dikten ”Ishjärtat” med orden att den aldrig lär bli svensk nationalsång, följt av en sardonisk reservation: ”fast osvuret är bäst!”

Ishjärtat” är hämtad från diktsamlingen Dimman av allt från 2000, och jag minns att jag redan då under den där uppläsningen i Linköping tyckte att den var lämpad för just nationalsångsstatus , om än av alternativ art, eftersom den skildrar vårt ambivalenta förhållande till hemlandet:
jag var ung
när jag bröt förlovningen
med detta djävulska land
detta avlånga ishjärta
detta sjuka
sadistiska urberg
där en ängel
aldrig satt sin fot”.

Svenskar förhåller sig ängsliga till sitt land, och det är närmast en dygd att inte uttrycka något som kan uppfattas som stolthet. Det är symtomatiskt då att Öijer på senare tid blivit så reservationslöst uppskattad som poet, då han har fortsatt att skända Sverige i sin senaste bok Svart som silver, med ett ursinne som ibland – i dikten ”Så få” – kulminerar i ett hat mot samtidssvenskens intresse för det ovärdiga.

Men vi ska också komma ihåg att det är just en ambivalens: han beskriver sitt förhållande som en uppbruten förlovning, att det ändå en gång har funnits en förälskelse. Något har hänt – med en välfunnen metafor använder poeten bilden av ett hjärta av is för att visa den älskades förvandling.

Med ”Ishjärtat” fortsätter Öijer en tradition inom svensk poesi: att hacka på Sverige. Det här var jag knappast medveten om när jag på en engelsklektion på högstadiet fick i uppgift att översätta en svensk sångtext till engelska. Jag valde Ebba Gröns ”Schweden Schweden”, en ironisk hyllning till det ytligt toleranta och välvilliga hemlandet.

Uppgiften fick mig också att lära mig den bokstavliga innebörden i de två raderna ”och käfta aldrig med äldre folk / för du vet att dom alltid har rätt”, när jag försökte övertyga min engelsklärare att ”aldrig käfta” skulle översätta med ”never jaw”, då han ville ha ”never talk back”.

Något senare upptäckte jag Gunnar Ekelöfs monumentalt svidande satir över det svenska i dikten ”Non Serviam” (”jag tjänar icke”, på latin), en dikt som ytterligare förstärker svensk poesis ambivalens för hemlandet.

Egentligen uttrycker han en identisk känsla som Öijer skulle göra 55 år senare: känslan av ett förlorat Sverige, att hemkänslan bara kan sökas i det förflutna. Båda dikterna skildrar ett kylslaget och förfulat Sverige. Ekelöfs dikt är en revolt mot att göra sig hemtam:
Jag är en främling i detta land
men detta land är ingen främling i mig!
Jag är inte hemma i detta land
men detta land beter sig som hemma i mig!”

Den här dikten fungerar också som räddning för de förföljda och utnyttjade människorna; dess ord om att inte höra hemma finns inristade på Ernst Nordins staty intill Malmskilnadsgatan, gatan där torskar i långa tider plockat upp prostituerade. Så blir det en dikt som visar att en av poesins uppgifter är att vara utanför och utforska utanförskapet.

En något mindre oresonlig hållning till Sverige finns i en av Malte Perssons dikter från samlingen Dikter (2007). ”Saft i Sverige” handlar om något som ser ut som en typiskt svensk midsommar, med hembränt, husvagnar, hånglande ungdomar, korv med sötad ketchup och likaledes sötad ”blandsaft”: ”en geting drunknad: dödlig sötma – se begäret stillas, straffas”.

Och saften ”rinner ut som sommaren i sanden. Föreställ dig /framtiden och späd den 1 till 5.” Så kan Sverige också skildras: töntstämplat, lite klumpigt, lite håglöst och allt mer utspätt – och då blir närheten till framför allt Ekelöfs dikt påtaglig. Även hos Malte Persson finns den där känslan att Sverige, det är något som fanns förr, en essens som vi allt mer håller på att späda ut.

Så finns hos Ekelöf och Öijer ett uppenbart motstånd, ett behov att distansera sig och vara oavhängig. Perssons dikt har ett mildare temperament, även om han fortsätter att skriva i en liknande tradition, där han med ironisk blick ser det vanskliga i vårt förhållande till Sverige.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 22/6 2012. Bilden är tagen 2 januari 2007.)

9 kommentarer:

  1. Det är vanskligt att bekänna sin kärlek till Sverige eftersom det är så oerhört att uppfattas som nationalistisk.

    Precis som med människor är det skavankerna som gör kärleken stark. Blyg, handfallen men också självgod och präktig - det går inte att ringa in en nationalitet - svensken är hopplös och alldeles underbar.

    Granskog, mossa, Konsum, svala insjöar, bryggkaffe, småkakor, begränsade visioner, ängslig öppenhet och god vilja. Det går inte att ringa in ett land, men det går att älska det.

    SvaraRadera
  2. Bara det att - Sverige? Jag är Norrland.
    Öht svårt med generaliseringar, schabloner. Det är skillnad på norrlänningen & smålänningen. Storstadsbon & lantisen. Alla med sina egenheter & idiosynkrasier & hopplösheter & nåt som ändå är underbart, som du säger.

    SvaraRadera
  3. Han är emot socialdemokratin då husen vid järnvägsspåren han bodde i som liten revs för att man skulle bygga nytt (typ Åhlénsbunkers), han är konsekvent i allt. Enkelhet och konsekvens.
    Jag har ett dedikerat exemplar av Dimman av allt, han skrev
    Petra Lovisa,
    God Jul & Gott Nytt År
    Bruno K Öijer

    Jag har sett honom på Konsum, rött hår, vit skinnbasker

    SvaraRadera
  4. Nja, jag tycker inte det är så stora skillnader mellan svenskar i storstan och svenskar på landsbygden. Även om Bengt Ohlsson skrev i en krönika att folk på landet talar så långsamt att saliven rinner ur mungipan på dem. Det är nog större skillnader mellan landskapen. Själv är jag både norrbottning och smålänning och trivs med blandningen.

    SvaraRadera
  5. Den största skillnaden mellan människor är den mellan utbildade och mindre utbildade.

    De utbildade liknar varandra var de än bor medan de mindre utbildade uppvisar fler variationer.

    Det förhåller sig ungefär som riksspråket till dialekterna.

    Besservisserhälsningar.

    SvaraRadera
  6. Jo, nog finns det skillnader också mellan svenskarna!
    När BKÖ läste där i Linköping läste jag i lokaltidningen att han på kvällen varit på kräftskiva. Ganska surrealistiskt.

    SvaraRadera
  7. Lästips till dig Björn: Elizabeth Gilbert Lyckan, kärleken och meningen med livet.

    Kerstin: de människor som är runt mig märker jag ingen som helst skillnad på som beror på något så banalt som utbildningsnivå. Men jag håller med, tråkigt med 'stängda' människor 'onyfikna' med tanke på att vi är här en enda gång (som det verkar .. om vi inte tar t ex strängteorin i beaktande .. som en homeopat jag råkade träffa genom jobbet gick igång på).

    SvaraRadera
  8. Ok, jag ska beakta Elizabeth Gilbert, även om titeln gör mig ... eh, skeptisk!
    Ja, många människor låser sig, stagnerar. Idealet är att förbli nyfiken, vilja utveckla sig, inte slå sig till ro.

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.