25 juni 2012

Flannery. A Life of Flannery O'Connor, Brad Gooch


Även om jag helst undviker begreppet ”favoritförfattare” är Flannery O'Connor en författare som jag läser med extremt stor behållning; en författare som jag ständigt återkommer till, fortsätter att bråka med. För hon är en störig författare, som man inte riktigt blir klok på, samtidigt som hon ofta är inne på spår och tankebanor som känns sundare än så mycket annat.

Om den här sydstatsklenoden har Brad Gooch skrivit en biografi: Flannery. A Life of Flannery O'Connor, som kom häromåret. Att det är den första rejäla biografin kan förvåna, då hennes status i åtminstone Amerika är ganska oantastlig. Hennes noveller fungerar ofta som exempel för litterär analys i skolorna.

Hon är en katolsk gåta – lika mycket helgon som häxa. Hon dog endast 39 år gammal i sjukdomen Lupus, som hon drog på sig som 26-åring, och därför vilar berömmelsen stadigt på en ganska sparsmakad produktion – två romaner (debuten utgiven strax efter sjukdomsbeskedet) och ett knippe noveller, där goda högtidsstunder väntar den som gärna tar sig an det magstarka. Hon främjar en särskild sorts humor, som man nog får beteckna som att skratta förtvivlan rätt i ansiktet. Samtidigt väljer hon ofta våldet som utväg för sina karaktärer, visar att människor tidigt svär trohetseder till våldsamma gärningar, och att dessa eder är svåra att bryta.

Hon kom från – som det heter – enkla förhållanden på den amerikanska landsbygden, en miljö hon förblev lojal till under hela sin korta karriär. Modern Regina hade femton syskon, och efter en någorlunda paradisisk uppväxt inleddes svårigheterna först när fadern diagnosticerades med samma sjukdom som skulle döda dottern. Därav en kämpig tillvaro på kryckor, boende med sin fientliga mor som mer eller mindre motarbetade hennes litterära strävan – en långt ifrån subtil form av hämnd finns i de många mördade mödrarna i novellerna.

Som skolelev var Flannery notoriskt dålig i matematik: hon stavade också illa, en ovana hon tog med sig upp i vuxen ålder, vilket vi som har läst hennes okorrigerade brev i volymen The Habit of Being kan konstatera – liksom att hon var en totalt osentimental människa, som inte drog sig för att kalla saker vid sina rätta namn (om än felstavade, då!). Den dåliga stavningen förhindrade inte att hon debuterade som författare redan som tioåring, i häftet ”My Relatives” som trycktes i 7 exemplar. Inte heller att hon som tonåring blev lärarnas gunstling – åtminstone oftast.

Som barn hamrades religionen in medelst utantillärning, och hon behöll en ambivalent hållning – djupt troende, men kanske lika djupt skeptisk till religionens möjlighet att åstadkomma något för människorna. Till en av Brad Goochs förtjänster med den här boken hör att han visar hur hon var mycket mer insatt i teologi och religionsvetenskap än andra velat göra gällande – man har betonat att hon var något slags Southern Freak som inte riktigt hade koll på vad hon sysslade med när hon skrev, men hon var mycket mer beläst än man tidigare påstått, och förde ständigt religiösa diskussioner, med sig själv och med ett antal vänner och brevkorrespondenter.

Bland annat läste hon – föga förvånande – Edgar Allan Poe, redan som barn, och refererade till honom som den ”humoristiske” Poe (en av de tidiga samlingarna hon läste hade just den titeln, ”The Humorous Tales of Poe”). Däremot hade hon svårt för Emily Dickinson – för att ta ett exempel; hon var ganska kategorisk i sina uttalanden, som när hon kallar Carson McCullers usel, eller när hon säger att Harper Lees roman To Kill a Mockingbird är en ”lysande barnbok”, och därför önskar man att hon hade ägnat sig mer åt litteraturkritik – nu finns några av hennes uppsatser publicerade i boken Mystery and Manners, och det är löftesrikt att läsa, där hon också har flera vettiga saker att säga generellt om litterärt skapande. Givetvis läste hon Faulker – man kan med fog säga att hon marinerades i Faulkner, som aspirerande sydstatsförfattare, och det är spännande att se hur hon lyckas skaka av sig den influensen när hon framträder med sina egna verk, som på något sätt överskrider och fördjupar tematiken från Faulkner, utan att låna ett uns av hans stil.

För det speciella med O'Connor, som Gooch också noggrant visar med sin bok, är att hon var lika alldaglig som hon var excentrisk. Som tonåring blev hon populär som satirtecknare, en färdighet hon tog med sig som prosaförfattare, där hon har åstadkommit några obetalbart roliga personporträtt – Enoch Emery i romanen Blodsbunden (Wise Blood) är en enastående karaktär, dråplig och helt oförglömlig. Här får vi veta att det var under ett besök i New York då hon gick på bio som hon inspirerades till Enochs möte med den utklädda apan. O’Connor kunde också beskriva smaken av selleri som att ”suga varmvatten från en disktrasa”.

Även om hon inte var en typiskt litterär författare, var hon alltså medveten om vad hon gjorde. Det finns en direkthet i hennes tilltal, som jag uppfattar som något helt unikt, liksom den resoluta och villkorslösa humor som så ofta ges utrymme. När debutromanen utkom i England beskrev TLS hennes stil som ”intense, erratic and strange”. Själv skulle hon beskriva stilen i sin nästa roman The Violent Bear It Away (Och stormen för oss vidare) som ”grey, bruised-black, and fire-colored”.

En av gåtorna i Flannery O'Connors liv var länge vem den mystiske adressaten ”A” är, som mottog åtskilliga brev där författaren diskuterade både religiösa och estetiska frågor. Bakom den anonymiserade bokstaven dolde sig Betty Hester, en ung kvinna som förälskade sig i författaren, men också i människan, något som inte hotade deras vänskap.
Flannery O'Connor var en excentrisk författare, men Brad Gooch har skrivit en tämligen normal biografi. Han betonar väsentliga aspekter hos författaren, bland annat hennes skarpa blick för realism, trots att hon kunde instämma i Lord Byrons motto: ”If fools are my theme, let satire be my song”. Satiren var verkligen O'Connors kännetecken, men hon använder böckerna för att diskutera samhällsproblem. Människor vid sidan av det normativa är hennes mest angelägna ärende, en tematik som snarare förstärks av de utgivna böckernas kluvna mottagande, som pendlar mellan förbehållslöst hyllande och direkt avvisande – hon är helt klart en författare som skriver om starka känslor, och väcker motsvarande starka känslor hos läsaren.

Bara några månader efter att ha diagnosticerats med sjukdomen lupus skriver hon sin kanske mest fulländade novell, den våldsamma ”A Good Man Is Hard to Find” (”Hyggligt folk hittar man sällan”), om den missanpassade som utplånar en familj på söndagsutflykt. En våldsam blick på sin omvärld fanns dock tidigare hos O'Connor. Georgia hade då, i början av 50-talet, en mordstatistik som var nästan fem gånger högre än i resten av landet.

Om hon fick ett delvis blandat mottagande, hade hon rätt många tillskyndare, däribland en ung Joan Didion, som såg storheten i hennes apokalyptiska andra roman Och stormen för oss vidare. Hennes rykte som en av USAs främsta novellförfattare lär nog inte vara hotat, och en bok av det här slaget kan göra innehållet en gnutta mer tillgängligt, för den som skräms av styrkan i hennes obetingade visioner – vi andra kan fortsätta lapa i oss hennes visserligen konstiga budskap under misstanken att vi ändå konfronterar något som inte innehåller några konstigheter alls.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.