att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

15 okt. 2018

Barn. Paradiset och flykten därifrån, Kristoffer Leandoer, Pequod Press


Nyligen läste jag Elisabeth Hjorths omtumlande roman Fadern, där hon skriver: ”Jag tror inte på barndomen, den är en historia de vuxna hittat på för att stå ut.” Nog kan jag stämma in i den utsagan, att den är som en travesti på stoikernas bot mot dödsångest: När barndomen finns, finns inte du, och när du finns, finns inte barndomen.

Kristoffer Leandoer framstår allt mer som en av de skarpaste essäisterna på vårt språk, efter de respektingivande böckerna Huset som Proust byggde, Mask och Slut. Som kritiker i Svd håller han också på att muta in ett eget område, i allt mer övertygande recensioner som överskrider formatets begränsningar. Kort sagt: en skribent som har förvaltat sin talang, och utvecklat en egen estetik.

Nu har han tagit sig an barndomen, och växlar essäer om författarskap med tankar om barndomen som koncept. Barn. Paradiset och flykten därifrån är inte en bok som lägger saker till rätta och når definitiva slutsatser. Hellre ägnar sig Leandoer åt att utforska ämnet både från sidan av och inifrån. 

Låt mig erkänna: det första jag gör är att kolla personregistret. Finns tillräckligt många referenser till Ray Bradbury? Ja, det gör det, och varför är det så viktigt? Bradbury är den som i mitt tycke bäst fångat barndomens essens, den dubbla känslan av suveränitet, oövervinnlighet – och maktlöshet, ovisshet. Fast, finns barndomen?

För Leandoer blir barndomen en metafor. Redan på bokens första sida ger han uttryck åt tankar som liknar Hjorths: ”I själva verket finns kanske ingen barndom, bara saknaden efter den. Kanske handlar den här boken bara om en gemensam lögn, en illusion vi lärt oss att odla tillsammans.” Även en bit in i boken finns paralleller: ”Barndomen är till för de vuxna, barndomen är en konstruktion av vuxna, för vuxna.” Här är han definitivt något på spåren, och det är kanske därför det vi kallar barndomen är en så fruktbar mark för fiktionen, både skönlitteraturen och filmen är ju ständigt på jakt efter barnet.  

Vad Leandoer främst är – en bra läsare. Han är nyfiken och vetgirig, och sållar guldkornen i de otaliga böcker som refereras. Ibland kan hans associationsbanor bli aningen ansträngda, som när han på ett uppslag rör sig från Karin Boye, Ovidius, Elizabeth Bishop, Håkan Östlundh, Ted Hughes, S/F-filmen The Girl With All The Gifts, för att hamna hos David Bowie. Där rör han sig som skräddaren över vattenytan, och nog går det kvickt, fast jag gillar mer när han låter tanken dröja, och hämtar slutsatser från en bits djup. I rättvisans namn dominerar intrycket av en självständig tänkare, även om han förlitar sig på många källor och refererar friskt.

Det blir också tydligt att Leandoer behärskar konsten att skriva tydligt, utan att det för den sakens skull blir enkelt. Att tänka ett steg längre än till det uppenbara är en lärorik metod. Både det busiga och det städade ryms i hans stil, och därför är han så väl skickad att skriva om just barndomen, att det är en busighet som så att säga har internaliserats hos det vuxna perspektivet. Här får vi då fina resonemang hur romantikens poeter, främst Wordsworth, förlöste barnet, eller man frestas nästan säga uppfann barnet.

Och barndomen blir det vi inte kan återvända till. Genom Leandoers bok lyser de varnande exemplen. Som Walter Ljungqvists märkliga roman Källan, aktualiserad häromåret av Anna von Hausswolff. Leandoer går inte på bluffen, kunde man säga, och varnar implicit oss andra för den bedrägliga lockelsen i barndomsnostalgi. Eller i böckerna om Harry Potter, som ändå får exemplifiera Rowlings unika förmåga att lyckas ge magin en så vardaglig inramning. Det var också mitt intryck när jag läste den första boken i serien för nästan tjugo år sedan, att jag knappt tänkte på att den innehöll magi, att det som skapade läsupplevelsen mer handlade om hur pricksäkert hon hade skildrat den engelska skolmiljön.

Fast barndomen som paradis, själva bokens bärande tes, är jag förstås skeptisk till. Jag längtar aldrig tillbaka: för mig kunde barndomen inte vara över fort nog. Jag såg allt, begrep inget. Det enda jag minns är maktlösheten, utsattheten, otryggheten – att när som helst riskera bli påhoppad. Vad var barndomen? Femton år av rädsla. Äldre som tog alla chanser att utnyttja sitt överläge. Allt man gjorde blev en förevändning för att bli bestraffad.  

Något som också existerar enbart i egenskap av minnet av den blir förstås beklagligt. Barndomen är brist. Möjligen har G.B. Shaw sagt det bäst, att barndomen är bortslösad på barnet. Nostalgin blir en strategi för den vuxne, som äntligen får mandat att härska och dominera retroaktivt, som en revansch för forna orättvisor. Men det betyder att man gör sig till härskare över det som gått förlorat. Mycket riktigt citerar Leandoer Borges elegiska ord att alla paradis är förlorade. Det är primitivt att vilja återvända. Som given referens fungerar också John Miltons epos Paradise Lost, det skönlitterära ursprunget till vår längtan efter en förljugen idyll.   

Mycket i den här boken är bra, som sagt oftast när han ger sig själv privilegiet att fördjupa sig ordentligt. Det gör han exempelvis i ett ypperligt kapitel om Marguerite Duras, som han på senare år översatt. Det är blixtrande skrivet, om Duras relation till avtrubbning, religion, skogar – och skrik. Något mindre övertygande skriver han om syskonen Brontë, där han låtsas vara oförstående till varför de andra längtade så starkt efter den äldsta systern Maria som dog i elvaårsåldern (hon var ju det egentliga snillet i familjen, har både Charlotte och Emily vittnat om). Likaså tror jag han har fel när han hävdar att Emily vågade säga att hon föredrog sin hund framför sina elever eftersom hon var säker på att bli älskad ändå – snarare rörde det sig om brist på hyckleri, och att hon allra minst i världen var säker på att vara omtyckt av någon.

Det något spretiga i Leandoers metod hålls samman av hans nyfikenhet. Men också av hans ibland oförutsägbara förmåga att ordna analogier. Som när han jämför två imperier, det brittiska och det sovjetiska. Det brittiska utmärks av att dess vuxna tillåts förbli barn, genom att låta någon annan ta hand om städning och matlagning, medan det sovjetiska utmärks av att inte låta barnen förbli barn, utan göra vuxna av dem så snabbt som möjligt. Jämför för all del det nuvarande amerikanska imperiet, som sedan 50-talet hyllat barndomen i en skala som verkar ha eskalerat under 2000-talet.  

Det är förstås ofint att anmärka på urvalet, som överlag är heltäckande. Vad som saknas är väl Dylan Thomas effektiva plundrande av sin egna barndom i de många novellerna han skrev, som kanske är det enda jag läst i ämnet som ger lika starka intryck som Bradburys noveller. Så bland annat i ”Reminiscences of Childhood”, där Thomas också ger oss en fin formel för barndomen: ”The memories of childhood have no order, and no end.” Tyvärr flimrar en annan sublim barndomsskildrare bara förbi i ett citat hon yttrar om en film, och det gäller Mare Kandre, vars debut I ett annat land gärna hade fått illustrerar flera av den här bokens idéer. Och nog är det snålt att skriva så utförligt om Mary Shelleys roman Frankenstein utan att påpeka hur dess mest framträdande intertext är just Miltons Paradise Lost.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar