Det krävs lite god
vilja för att en ska tycka att Lars Noréns Fragment,
vars del II nu utkommer, är poesi. Men det krävs kanske ännu mer god vilja för
att tycka att det ens är fragment, i den mening Jenaromantikerna förädlade
genren åren kring 1800.
Ibland kan de många
korta textstyckena likna självklarheter förklädda till fyndiga aforismer, och
Norén är ibland också mer än lovligt gnällig, när han inte bara är elak eller
medvetet provocerande. Men här finns också en hel del som är värt att stanna
vid: ”Jag vill skriva böcker av skugga, svåra att få tag i, trots / att de
finns hos var och en av oss, som tålamod, förväntan / – ett sätt att
transportera döda, i en guds värme”.
I sina spontana
reaktioner på saker som lästs blir fragmenten mer dialog än monolog. Hyvlar man
bort de värsta banaliteterna finns här språklig glöd. Låt gå för att Norén
inte är någon djup tänkare, och kanske han inte ens är en författare – han är i
stället ett språk. Och vilket fantastiskt språk det ibland är!
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 12/1 2018)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.