Slut. Symbolisterna vid tidens ände, Kristoffer Leandoer

Kristoffer Leandoer är poeten som blev skräckförfattaren som blev ungdomsförfattaren som blev översättaren som blev essäförfattaren som blev författaren till det smått magnifika modersporträttet i September. Ganska många av Leandoers tidigare ömsade skinn finns representerade i den bok som ges ut i höst på Pequod press, Slut. Symbolisterna vid tidens ände.

Alltså är det inte enbart essäisten som tar hand om drygt halva boken, i introduktionen av den kulturella epoken symbolismen, utan också översättaren, i den ganska generösa antologidelen som följer. Nä, för när Leandoer skriver essä tänker han som poeten, i infall och idéer som läggs på tvären, och här finns också en del eftergifter till både skräck- och ungdomsgenren, i urvalet författare och de motiv som behandlas. (Av den händelse journalister läser detta: var vänlig sluta referera till litterära epoker som genrer: de gör sig bäst som just epoker.)

Till det yttre kan denna fina bok påminna om Gunnar Hardings projekt, när han med tre böcker kring sekelskiftet presenterade romantiken. Långa essäer följdes av översättningar. Symbolismen är ju också den naturliga fortsättningen på romantiken, med samma överdåd och samma längtan efter – mer. Oklart eller ointressant vad detta ”mer” består av, bara en längtan efter att fylla den grå tillvaron med färg.

Att bildkonsten är viktig för symbolismen är inte märkligt: de lever i symbios med varandra, litteraturen och måleriet. Och det är – liksom fallet med romantiken – poesin som är symbolismens modus. Det visuella är ett avgörande inslag i det skrivna.

Jodå, Leandoers bok är föredömligt pedagogisk, när han med sina ofta korta kapitel går igenom författare efter författare. Flera bekanta namn följs av några mindre omtalade, men det är intressant nästan hela tiden, även om en viss mättnad uppstår när han likt en trollkarl plockar fram ännu en exotisk kanin ur sin hatt, eller när upprepningarna blir för frekventa; även om Baudelaires albatross är en fin bild för den som flyger snyggt i estetikens sfärer men rör sig klumpigt på jordisk mark så klarar den inte av att tillämpas på hur många exempel som helst.

I rättvisans namn skriver Leandoer engagerande, men också lättillgängligt. Det blir då en bok för alla, det vill säga: alla som orkar uppbåda något slags intresse för den här tiden (sekelskiftet mellan 1800- och 1900-talet). Det är skrivet på förmedlarens tonfall. Sedan kan väl invändas att han är lite för förtjust i semikolonet; hellre det än motsatsen, svarar jag då.

Symbolismen kan alltså förklaras som att romantikens längtan ersätts av girighet, efter en ännu praktfullare skönhet. Gud ersätts med konst, ja, en hednisk dyrkan av estetik. Symbolismen och dess mindre uppfostrade syskon dekadensen. Synestesin, med rötter hos Baudelaire, blir då emblemet för epoken, ett utslag för denna brist, girigheten efter mer. Det blir ibland lite för mycket, att författarna tar i så deras texter spricker. Tyvärr – för lika ofta som jag gläds under läsningen av översättningarna, att få läsa något av alla de namn som nämns i essäerna, lika ofta får jag intrycket att deras texter glider in i varandra och då blir det svårt att säga vem (vad) som har skrivit vad (vem). När lager läggs på lager, bild på bild, hamnar vi långt bort från det som ska skildras. Å andra sidan tilltar också vår egen girighet, i takt med att vi får veta allt mer om de symbolistiska gynnarna.

Vi får veta en del om den historiska tiden också, om den politiska oron, om Dreyfus-affären. För parallellt med estetiken löper samhällsengagemanget, utan att det tillåts bli en paradox. Allra minst är det fråga om konst för konstens egen skull. Dessa poeter klarar av att hålla två bollar i luften samtidigt. Leandoers tes är att symbolismen måste förstås som en antihumanism. Gärna för mig. Som en mindre jobbig variant av surrealismen.

En risk med Leandoers kunnighet är att han blir så ivrig att berätta att intrycket blir spretigt. Om Harding lät sin prosa röra sig i häst och vagn-tempo är tempot här stegrat till snabbtåg (ibland upplockad av rymdfarkosten), med intryck som glimtar till men inte tillåts dröja sig kvar eller sjunka in. Rastlöst vidare mot nästa fynd, nästa namn, nästa upptäckt. Dock ska jag säga att Leandoer är en bra författare, och skriver med fin inlevelse om författare som det är helt uppenbart att de betyder mycket för honom, som Pierre Loti: ”Ju närmare människor stod honom, desto olyckligare gjorde han dem. Allra mest olycklig gjorde han utan tvekan sig själv.”

Urvalet är strikt franskt, med några kortare utflykter till främst Oscar Wilde. Å andra sidan påstod jag nyligen, när jag skrev om Terry Eagletons pjäs Oscar den helige, att Wilde var mer fransk än irländare. Vi har bilden klar i Sverige, av dandyn och sprätten, som ibland totade ihop lite drama och lite noveller och dåliga dikter, men det har till stor del med vår översättningskultur att göra: han skrev också hyperskarp kritisk prosa. En av poängerna med Leandoers bok är hur många av symbolismens författare kom från andra länder än Frankrike, och hade franska som sitt andra språk men valde att skriva på franska (Wildes Salome är bara ett exempel).

En av de större hjältarna i boken är förstås Stephane Mallarmé, vars dikter fortfarande väntar på adekvata svenska översättningar. Leandoer gör goda försök i den här boken, inte minst när den betydande Ett tärningskast kan aldrig upphäva slumpen översätts i sin helhet. Hans essä om författaren och den pläd han bär på ett berömt fotografi läste jag härom året i ett nummer av tidskriften Hjärnstorm.

Så ja, det är verkligen en praktfull bok. Jag antar att om några år kan den bli lika illa förfaren som mina gamla Hardingböcker om romantiken, det vill säga att jag plockar fram även den här då och då för att kolla upp detaljer och avnjuta översättningarna. Leandoer är i sina essäer bra på att hitta mönster, de osynliga trådarna som binder samman tidsandan. Sådant kan bara den som gjort sig förtrolig med materialet.

Om jag ska komma med några invändningar handlar det om marginella saker, som påståendet att det är Strindbergs fel att vi fortfarande inte läser JK Huysmans, eller att Leandoer troskyldigt undrar om Edgar Allan Poe hade humor (hade han läst Erik Carlquists kompletta översättningar av novellerna hade han inte längre undrat), samt att han inbillar sig inte förstå varför kvinnlig homosexualitet inte uppfattas som lika hotfull som manlig.