att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

1 dec. 2016

Brev I, Emily Dickinson, översättning Lena Karlin, ellerströms


Emily Dickinsons brev är förtjusande läsning, med sina viktiga nycklar till förståelsen av dikterna. Hon är en okonventionell författare, men breven visar också att hon var mänsklig i sina relationer.

Med stor förväntan tar jag mig an den lilla vackra volymen, blygsamt kallad Brev I, skrivna av poeten Emily Dickinson. De är ställda till familjemedlemmar och nära vänner, som Susan Gilbert, som gifte sig med hennes bror Austin. Boken utgörs av ett strängt urval, vilket nog är en bra idé.  


Det behändiga formatet gör boken till en helt förträfflig introduktion till denna besynnerliga poet. Ett intryck som förstärks av Josefin Holmströms utmärkta förord, där hon inte blundar för svårigheterna man konfronteras med när man läser dikterna. Hon aktar sig också för de spekulationer som annars har fördärvat bilden av Dickinson.

Ofta uttalar sig Dickinson i egenskap av gåtfullt orakel, med en stilistisk och tankemässig knixighet som man får lov att helt ge sig hän åt. För att det är givande – spännande – förtrollande. Dessa små utsnitt av livsvisdomar kan alla ta till sig, speciellt när de i brevform är aningen mindre egendomliga än i diktform.

Med hjälp av breven kommer vi en aning närmare den här slutna diktvärlden, med en del nya nycklar till dikterna. Breven visar helt enkelt fler sidor av Dickinson, hur hon iakttar verkligheten omkring sig. Som sjuttonåring skriver hon till en skolkamrat om sångövningar, pianospel. Senare besöker hon en konsert med den svenska näktergalen Jenny Lind.

”Den enda Främling vi möter är vårt eget Jag”, lyder en av klokheterna. Det är ord som jag önskar tatuerades in i huden på alla som lägger sin röst på populistiska partier som hetsar mot andra människor. Poesi är bra på mycket: en av sakerna är att väcka eftertanken, att så de frön av tvivel som får dig att avstå från förhastade idiotier.    

Vana läsare av Dickinsons poesi lär känna igen en del teman som behandlas här, såsom döden, religionen, naturen. Hon står för ett besvärligt tänkande – ibland excentriskt, ibland kryptiskt, då man bara kan ana vad hon avser. Då blir det som sagt värdefullt med den här boken som en vägvisare. Även om hon är en av de mest okonventionella författare jag känner till visar breven att hon var djupt mänsklig i relationerna till sina närmaste.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 1/12 2016)

1 kommentar: