att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

17 dec. 2016

Provins Nr. 4/2016


På Bokmässan blev Provins årets kulturtidskrift, vilket var högst välförtjänt. Vad är Provins? Det är den enda norrländska litterära tidskriften du behöver, och varje nummer är fullmatat och spännande, med ofta helt oväntade kontaktytor mellan det norrländska och det universella. Jag skriver om den ibland, och var med i ett nummer förra hösten, då jag skrev om min favoritpoet från Norrland, Jan Wolf-Watz.

Årets sista nummer har ”Botten” som tema, och gör en fyndig koppling mellan de svenska bottnarna Västerbotten och Norrbotten med den finska botten Österbotten. Allra mest blir det om Österbotten, jo, så det är ett finlandssvenskt temanummer, kan man säga.


Där hittar John Swedenmark fram till en distinktion mellan den talspråkliga dikten och den plastiska dikten, om skillnaderna mellan de spontana och de skulpterade skrivsätten. Swedenmark, som verkar skriva i alla tidskrifter som finns för tillfället (vilket han BTW gärna får göra, då han skriver så här bra), ser det som strategier. Hans essä bygger på ett muntligt föredrag, något som syns bland annat i att en del tvekan och omtagningar lämnas kvar i texten – väldigt passande, för en gångs skull, och inte alls så sökt som det kan låta.

Ja, och Lars Assmuth skriver om tre österbottniska poeter, de idel bekanta namnen Matilda Södergran, Catharina Gripenberg och Heidi von Wright. Ett utdrag ur David Vikgrens senaste diktsamling [- - - - -] [- - - - -] KVÄDEN – Översättning. Dikt II ger åtminstone ett smakprov på hur smått fenomenal den är. När jag började läsa den störde jag mig på just det jag anar i utdraget nu: det där sökta sättet att experimentera och jobba med found poetry och fragment. Men när man läser hela boken växer en historia fram, det norrländska nej som Ekelöf hittade på sin resa i Lappland innan han skrev Non serviam.     

Lina Josefina Lindqvist gav i våras ut en av årets starkaste debuter, romanen Skarv, och har här bidragit med en novell om Lampedusa. Hon illustrerar själv exilen, genom att leva i Skåne fastän hon är född i Umeå. Och även om Provins kan ge intryck av att vara en något amatörmässig produkt, häftad och med lite ospännande grafisk formgivning, arbetar de med konstnärer – här Beni Köhler och Oscar Hagen. Köhlers foton av narkomaner är hårt drabbande, och illustrerar mer än tydligt den botten som numret har som tema.

Är Provins Sveriges bästa kulturtidskrift. Ja, i år är den det, och det bästa är att jag får känslan av att den präglas av att inte nöja sig, att inte vara mätt av den typen av belöningar. Snarare vill man från redaktörshåll – Helena Fagertun och den för tillfället föräldralediga Pernilla Berglund – förbättra och gå vidare, ta sig till ännu mer spännande ämnen. Det bådar gott.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar