att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

28 dec. 2016

Etyder för en gammal skrivmaskin, Lars Gustafsson, Bonniers


Det är nog svårt att hitta två mer väsensskilda poeter än Lars Gustafsson och Göran Palm. Båda kom ut med sina första diktsamlingar på tidigt 60-tal, och båda har gjort bestående avtryck i den svenska poesins historia fast de stod långt ifrån varandra både estetiskt och ideologiskt. Båda dog i år, och medan Palms sista bok blev en samlingsutgåva av det monumentala blankverseposet Sverige. En vintersaga som tog drygt trettio år att sammanställa, blev Gustafssons sista en modest diktsamling med titeln Etyder för en gammal skrivmaskin.  

Titeln kan nog bereda en del bryderier. Eftersom jag är en tillräckligt gammal läsare vet jag ju vad en skrivmaskin är – till skillnad från merparten av mina tonårselever, misstänker jag. Och eftersom jag är en tillräckligt beläst läsare vet jag ju vad etyder betyder, men be mig helst inte att förklara, då det skulle verka som att jag underskattade mina läsare.


Till det yttre liknar Gustafssons diktsamlingar varandra, och har väl så gjort sedan åtminstone Världens tystnad före Bach utkom 1982. Han skriver i ständig dialog, men inte enbart med sig själv. Det här är – till skillnad från Palms konkreta, nyenkla dikter – ett skrivande fullt av intellektuella stötestenar att snava fram på, snårigheter att snubbla fram bland, och som med självklar auktoritet tar plats i litteraturens ekokamrar. Att en dikt handlar om Borges är långt ifrån förvånande.

Men då kan det låta kryptiskt och besvärligt, och det är det inte alls, snarare lekfullt och med den pigga nyfikenheten som är Gustafssons helt egna inslag – åtminstone vad det svenska anbelangar. Den typ av munterhet som han förespråkar har ju en hel del med Borges att göra. Det loja kombineras med det strama, i korta dikter som vajar fram – ibland lite väl oföretagsamt, men ofta nog påfallande idogt och vitalt. 

Det är filosofiskt, höll jag på att säga, men är inte det att göra det lite väl enkelt för sig? All läsning är ju efterhandskonstruktioner, och kanske i synnerhet när författaren inte längre finns närvarande. För den delen: närvarande var Gustafssons signum, och den närvaron fanns in i det sista. Den här boken är så pass avklarad att en epilog hanns med, en tröstande påstötning till de rådlösa.

En av dikterna avslutas med att Gustafsson så att säga returnerar en av Jean Baudrillards ovissheter från 90-talet, den om att vi kanske redan är i Helvetet utan att ens ha förmågan att uppfatta det: ”Jag undrar: / när man alltså anländer till Helvetet, / hur vet man att det verkligen är till Helvetet man har kommit? / Och inte bara ett hörn / av det vanliga?” 

Nyfikenheten, ja. Gustafsson skriver med lätt hand, utan att tramsa bort innehållet. Vore han fotbollsspelare skulle vi säga att han inte bara dribblar bort motståndet upp till läktaren, utan han producerar också – gör mål, och också snygga mål. Fast han var ju mer tennisspelare, inser jag, och man kan väl säga som så att han inte vinner några matcher i raka set.

De korta dikterna är ordknappa, och det är väl lätt att föreställa sig att orden tryter före orken gör det, vad vet jag. Det allvarliga visar sig i några oförställda dikter om sömnsvårigheter, om nattens tomma tomhet, men också i några ifrågasättanden av Gud, samt i barndomsminnen som visar sig likt glimtar av oförstörd tillvaro. Lite uppgivet kan han också avsluta en berättande dikt att ”[o]m Kyrkbyn berättar vi en annan gång”, med vissheten att en annan gång inte infinner sig.

Flera av dikterna här kunde inte ha någon annan upphovsman än Lars Gustafsson. Det är dock något nästan ynkligt över de korta dikterna, och då menar jag inte i värderande avseende. Lakonismerna ger dikterna en yta av stillsamt accepterande. Det här är inte poesi som rasar, rasar mot det döende ljuset – men inte heller är det poesi som går fridfullt in i den goda natten.  

Både närvaro och distans visar sig i Gustafssons förhållande till de här dikterna, fyllda av lika delar grubblande försök som av distraherad resignation. Man kan fråga sig om en poet får det lättare eller svårare att skriva efter framgång. Jag kan föreställa mig att det ökande självförtroendet gör det lättare, men att kraven reser hinder, liksom fallhöjdens vertigo. Nu har poeten dessutom inte längre något att bevisa, vilket onekligen torde ge en viss frihet, men också bli något som hämmar kreativiteten.

Nu är det här snarare en generell fråga än något som angår Gustafsson själv, fast det hade varit givande att fråga honom. Det gör vi en annan gång.   

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar