att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

17 dec. 2016

Karavan nr 3-4 2016


Den som klagar på att det finns för få litteraturtidskrifter behöver lära sig botanisera bättre. Sant är att det troligen finns för många tidskrifter om home planning, cigarrer, föräldraliv, hästar, krig, tatueringar, frisyrer – och nu räknar jag bara upp de omslag jag brukar stirra på när jag förgäves söker litterära tidskrifter på Ica-affären. Men söker man utanför varuhuset är nog också de litterära tidskrifterna för många.

För många, för den som till äventyrs läste alla skulle därmed inte ha tid att läsa några böcker alls. Nu har jag i alla fall fått tillfälle att läsa Karavans sista nummer för i år, dubbelnumret 3-4 2016, och blir genast påmind om varför det kan vara så vådligt att läsa de här tidskrifterna: man hittar så många nya författarskap att upptäcka.


Jag har till exempel svårt att tro att den som läser Samanta Schweblins novell ”En man utan tur” kan avhålla sig från att söka upp hennes roman Räddningsavstånd, som gavs ut i höstas på svenska (en av årets tre bästa böcker, enligt mig). I numret finns också en rolig intervju med Schweblin.

Det är en oroande novell, full av dubbeltydigheter, som klart lever upp till temat för detta nummer: förbjuden kärlek. Det gör också Ismat Chugtais novell ”Täcket”, som redan 1941 drog bort täcket för lesbisk kärlek i Indien. Men att den behöver problematiseras visas både i Viola Baos kommentar och i Parvati Sharmas moderna replik på den, där hon på ett fyndigt vis skildrar ett par som använder Chugtais klassiska novell medan de knullar – litteraturkritik har väl sällan varit så sexig.  

Så många nya saker att upptäcka. Däribland Alex Smith, som också skrivit en fantastisk novell, och Elise Karlsson, som utifrån sin egen syn på Sverige diskuterar Nuruddin Farah (som jag turligt nog redan har läst), och ett utdrag ur Su Tongs roman Ris (som jag turligt nog har i min hylla). Givetvis finns Adonis med på ett hörn – inte en höst utan att den ständigt Nobelpristippade Adonis representeras lite varstans. Några relativt nya dikter kan vi läsa här, samt John Swedenmarks essä om desamma.

Alltså: om du läser det här numret av Karavan få du också vara beredd på att bedriva detektivarbete för att hitta sådant som gamla Karavan-nummer från 2005 och 2009 (Schweblin), eller gamla antologier från Tranan. Men sådant är ju bara roligt – inte minst för oss som lite till mans gnäller över att det enda som de svenska förlagen översätter är anglosaxiska romaner.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar