Tema med variationer, Mirjam Tuominen, Eskaton

Mirjam Tuominens författarskap innebär sannerligen något som vidgar vår uppfattning om vad litteraturen kan uträtta. Då det är ett så dristigt projekt känns det en smula beklämmande att det förpassats till utkanterna av vår kanon. Något som håller på att korrigeras nu, med Eskatons återutgivning. Parallellt med prosaboken Besk brygd utges nu Tema med variationer, ännu en installation som inte liknar något i den svenskspråkiga litteraturen.

Eller, det unika är väl ett begrepp som är mer pragmatiskt än dogmatiskt. Men i korthet: tjugofyra korta prosatexter, som på ett radikalt sätt inte låter sig inordnas i någon känd kategori. Novell? Verkligen inte. Prosadikt? Du skojar. Kåseri? Hm, kanske det, fast – Essä? Mnja, snarare något ytterligare … Det enda jag kan säga med säkerhet är att det är en författare av internationellt snitt, och sådana växer inte på träd, allra minst svenskspråkiga sådana.

Anders Olsson skrev fint om Tuominens lyrik i sin fina bok Läsningar av intet (2000), en bok som i ett slag gjorde mig till läsare av denna finlandssvenska författare: ”Hos Tuominen råder ett krig mellan vuxna och barn, en oresonlig konflikt”, skriver han där. Här bidrar han med ett efterord som tar fasta på att Tuominen instiftar en ny sorts epik, som inte renodlar något beroende av genrebeteckningar. Det är som om författaren ger sin text en ironisk lyster som får alla tolkningar att glida undan.

I ett kort förord får vi något som liknar en läsanvisning: ”I väsentliga partier sysslar boken med själslig kluvenhet.” Det är också en värld där gränsen mellan djur och människa upphör, liksom alla gränser mellan människor. ”Själen är dödssjuk – men själens lidande är alltid inbillning”, kan hon skriva, med en blandning av kaxigt lättsinne och uppriktig ångest inför existensen.

Det finns en befriande vårdslöshet i Tuominens stil, en stil som fullkomligt har kapitulerat inför duktig flicka-syndromet. Hon skriver på tvären mot alla ordentlighetsnormer. Jag kan tröttna på att det finns så djävla mycket prestige hos så många som skriver: en sådan ängslighet inför att duga, att vara tillräcklig, att vara fläckfri. Det går inte att skapa utan att skära sig ibland, utan att ibland nöja sig med att komma helskinnad ur sina farliga tankar.

Så är det att läsa den här författaren: en äventyrlig erfarenhet. Men det är skrivet med ett mod som borde fungera som inspiration. Hon ser också både människans insida och utsida, och kommenterar båda. Något hon gör i en ganska framfusig stil, full av otålighetens tankstreck – där allt förmedlas hänsynslöst i ett vidare – vidare – vidare – Språkligt utmanande, med sina vilda knyck. Som i en text om efterblivna pojken Ahti:

”Existerar han: gränsnära innernära emellan klämd, Tvärtom utanför. I bussar spårvagnar faller han gärna och i vanskliga ögonblick stupar brant ned inför dörr som öppnas slutes – finns Ahti överhuvud till som ett obeskrivligt besvär för sin omgivning moderns isynnerhet. Han är ilkeä elak sammanfattar hon bekvämt och såsom hon kanske blivit lärd, säger sig ha fått honom till sin skam. Skrattas det henne rakt i synen för hans skull.”

Hon vet också något om det fattiga barnets behov av försköning, och vad som händer den som erkänner behovet. Det sker i den skamlöst patetiska spillran som heter ”Blå blommor”, om barnet som gagnlöst försöker gnaga fram ömhet från sin mor, men bara möts av vägran. Det är lönlöst att drömma, får vi veta i den här miniatyren, för det förstärker bara saknaden.   

Många av texterna är så här korta, ibland bara några rader. Men den betydligt längre ”Hemvetegröt” hör också till de knasigaste, med sitt absurda språkexperiment, där det är som om orden regredierar. Men främst är det en utflippad satir – Olsson föreslår rentav att ”den borde kunna bli en klassiker i feminismens moderna kanon.” Förvisso, det är som att läsa Charlotte Perkins Gilmans novell ”Den gula tapeten” med en ännu större inlevelse i psykosen. Det kan anas en allegorisk ram till skeendet, men stilen bryter sig fri från begränsningarna som sätts upp.  

Boken utkom 1952, och något senare skulle Tuominen röra sig mot religionen, men redan här finns en riktning mot något utomvärldsligt. Eller säg så här: hon skapar en ny värld. Det gör väl andra författare också, vad är det för fel på Karin Boye liksom. Jo, men här är den skapade världen av annat slag. Inte direkt av annan dignitet, men det är skrivet med en insats som riskerar allt. Det är vad konst innebär: ett stort risktagande.

En kan hoppas att denna utgivning av Eskaton kan innebära något liknande Tranans utgivning av Clarice Lispector, alltså en presentation av ett författarskap med potential att fungera inspirerande för svenska författare, de aktiva och de blivande. Det är läsning som torde kunna ersätta alla skrivarskolor, för här finns faktiskt en fenomenal bruksanvisning till den skrivande människan.