att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

17 dec. 2016

Hortulus, Susann Wilhelmsson, Miders Förlag


Det är inte ofta diktsamlingar har ett herbarium som appendix. Så är också Hortulus en ovanlig titel. Det är Susann Wilhelmssons femte diktsamling under 2010-talet, på fyra olika förlag. Till denna har Clemens Altgård skrivit ett informativt efterord, och gör man som den nyfikne läsaren får man veta exempelvis vad titeln syftar på. Det är ett efterord som utreder förekomsten av de svåra orden i diktsamlingen.

Överlag ser Altgård dikten som bärare av hemlig kunskap, och Wilhelmssons poesi som något som befinner sig i kontakt med bland annat den persiska poesin. Det är dikt som rör sig bakåt, och så kan en läsare också fungera, exempelvis genom att läsa efterordet först (strängt taget påminner det väl mer om ett förord).


Wilhelmssons bok har två motton, Bibeln och en gammal folkvisa, som båda bjuder in till växtlighetens värld. Behövs handledning för att läsa den här poesin? Jo, fast inte nödvändigtvis i form av konkreta fotnoter, utan mer i form av ett vägledande tilltal. Omslaget är också vägledande, med sin smått bedagade formgivna vägskylt som pekar in mot ”grönkraften” som dikten explicit utnyttjar.

Wilhelmsson vet att den som planterar sina ”fingrar djupt nedstuckna i mull” är en lyckligare varelse. Trädgårdsarbetet frigör lycka. Dikten har en besvärjande funktion. I någon mån kan jag reagera med viss skepsis på användandet av kursivering och spärrad stil, då det så tydligt signalerar Ann Jäderlunds 2000-tal. Här förstärks ett tänkbart beroende av arbetet med rosen. Fast i sanningens namn hittar Wilhelmsson en egen väg. Ibland med hjälp av en trilskande stil, där punkter smygs in i den oftast gemena syntaxen, som små dramatiska cesurer.  

Och jag kan gott instämma i Altgårds slutsatser, som ju gång på gång etablerats av Bruno K. Öijer, att en människa är i förbindelse med både sitt och vårt förflutna, och skyldig att bevara kontakten med det som varit, att vi skriver i korrespondens med våra förfäder. (Givetvis mer elegant formulerat av Öijer, som ju är poet.)

De svåra eller esoteriska orden har i detta sammanhang en poäng. Dikterna ska vara intakta, och läsare ska inte behöva arbeta med definitioner. Ibland är det mer givande att nöja sig med ordens konnotationer, och kanske rentav hamna fel i läsningen. Vem är till exempel Harpokrates? Vad händer en fågel som drabbas av ”Stargazing”? Man kan spekulera om sådant, hamna i det ekelöfska ”hypnagoga” tillståndet, där sinnena mattas av och man blir mer mottaglig för det poesin består av. Vad då? Magi, så klart.  

Det finns i dikterna en imperativ röst. Men också något om framtiden:

                      vad som är ofött
                      slumrar fortfarande i marken
                      väntar på klartecken, ord
                      allt bär det inom sig        samtliga koder
                      hårt knuten, koncentrerad
                      outvecklad och samtidigt bärare av framtidsminnen
                      Kom nu då
 
Behöver vi veta att ”framtidsminnen” är lånat från en boktitel av Michael Strunge? Nä, viktigare är det att uppleva hur Wilhelmsson skriver om framtiden som ett slags kommande som beskriver en rörelse. De imperativa raderna blir som ett pärlband av uppmaningar, hoppfulla glimtar i eländet.

De bibliska referenserna blir också påminnelser om ödmjukheten, kanske den mest eftersatta egenskapen detta usla år. Många intryck samsas i Wilhelmssons dikter, som gestaltar ett samspel mellan en inre och en yttre värld.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar