att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

3 dec. 2016

Besk brygd, Mirjam Tuominen, Eskaton


En ung kvinna blir påkörd av en cyklist, och ligger döende på gatan. Barn och äldre passerar, konstaterar hur den förolyckade gör döden vacker. De upphör att vara rädda för döden, för hur kan man vara rädd för något som är så vackert? När jag var nio år blev en tioårig flicka påkörd av en bil, och dog senare på sjukhuset. Det jag minns är att jag hörde en smäll, en röd sjö av koncentrerat blod i gruset intill asfalten – det såg ut som målarfärg – och en krokig barncykel i diket. Jag blev inte rädd.

Det är Mirjam Tuominen som utgår från scenen med den döda unga kvinnan, i sin bok Besk brygd. Ursprungligen utkom den 1947, och återutges nu av Eskaton, med ett efterord av Tuva Korsström, dotter till författaren. Korsström visar eftertryckligt hur aktuell den här boken har blivit i vår tid, då den utreder nazismen och relationen mellan offret och bödeln. Tre saker definierar henne som författare, menar Korsström: faderns död när hon var sju, hennes självmordslängtan, samt sjukdomen – ångest och vansinne.  


Svensk litteratur lider brist på djärva författare, som stilistiskt går längre än lojaliteten med den grå prudentligt prydliga prosan. Tuominens stil är – låt säga okonventionell. Det är ett sätt att skriva där tankarna rör sig mot gränsen. Här har också Stina Aronson och Rut Hillarp varit, tänker jag när jag läser. Det finns en spontanitet och nyfikenhet i skrivandet, något som måste stillas. 

Besk brygd utkom alltså två år efter världskriget, och det är en erfarenhet som har satt spår hos Tuominen. Efter att ha utgett fiktion ersätter hon tredje personens distans med jaget. Det skapar förutsättningar för en märklig kompromisslöshet, där principen alltid lyder ”antingen-eller”. Mina marginalanteckningar förevisar en exakt jämn fördelning mellan häpnadens beundrande ”!” och misstrons bestridande ”?”

Oförmågan att kompromissa styr också Tuominen in mot det empatiska skrivandet, där världssmärtan blir ett förhållningssätt. Att trixa med begreppen estetik och etik har blivit en kliché, men det är faktiskt giltigt att tala om en sådan sammansmältning här. Tuominen korsar en gräns när hon skriver sig in i det privata.

Avskyvärda värld som tillåter en indelning i offer och bödel. Tuominen diskuterar utifrån uppfattningen om bödelns stumhet och offrets anlag för att kommunicera sin erfarenhet. Senare skulle det kallas ”vittneslitteratur”. Här är hon tidigt ute med funderingar på hur nazisten kunde gå mellan de olika rollerna – familjefadern som klappar sina barns huvud på kvällen och dagen efter bödeln som slänger ned någon annans barn i en avloppstunna för att dö där. Nästan tjugo år senare skulle Hannah Arendt kalla det ”ondskans banalitet”.

Tuominen kallar bödeln ”outhärdligt oåtkomlig”. Hon försöker förstå nazismen som sadism, utan att demonisera det mänskliga. För människan  tycker om att se andra lida, antyder hon. Det är ju en farlig tanke – men nog har världen under 2010-talet blivit ännu mer avskyvärd, och nog beror det på att människans brist på inlevelse blivit mer synlig. Vi har rört oss allt längre bort från offret in i bödelns värld. Sadismen är en djupt rotad egenskap, en fixpunkt i oss – att vilja ont.

Är det här en slutsats som går för långt? Vi är rovdjur, och därmed tanklösa i vårt handhavande med omgivningen. Jag vet inte ens vad som är värst, att vara det tanklösa rovdjuret – den banala ondskan – eller den medvetet strategiska människan, som upptäckt att ondskan får henne att må gott. 

Det är häpnadsväckande att läsa hur hon vänder på vinklar och därmed alla förutsättningar. Så kunde Pasolini göra, som när han under studentprotesterna -68 lackade ur på alla som tog parti för studenterna, och visade att de var bortskämda brackor, som var mycket mer privilegierade än de fattiga poliserna som fick omvärldens orättmätiga avsky bara för att de gjorde sitt jobb. I den här korta boken resonerar Tuominen kring språk och stumhet, och avslöjar frankt att hon trivs bäst i sällskap med de som inte talar, exempelvis småbarn och djur. Här består det mest bestående sällskapet av en fluga, och hon går nästan lika långt in i inlevelsen som Clarice Lispector låter sin protagonist göra med en skalbagge i romanen Passionen enligt G.H..

Ett exempel på hur förutsättningarna förändras är när hon visar hur det är en farlig mentalitet som frodas när människor frivilligt intar offerrollen:

”På sätt och vis är dessa förtjusta offermänniskor grymmare än sina bödlar, ty om något är grymt är det väl att för sin egen godhets skull uppsöka och befrämja ondskan hos andra. Förtjusta offer är bödlar och deras bödlar är offer.”

Eller, med John Donnes ord, ”O, to some / Not to be martyrs, is a martyrdome”.  

Som sagt: Tuominen har stött på gränsen. Förståelsen har inget värde om den inte omfattar känslan. Hon skildrar det eländiga, ja, men det sker utifrån ett konstruktivt perspektiv. Hon erbjuder förslag. Boken avslutas med en essä om författarna Edith Södergran, Franz Kafka och Hjalmar Bergman. Den kunde ha tett sig oförenlig med diskussionen om ondska, men det blir en illustration av hur empatin eller inlevelsen tar sig in också i läsningen.

Att läsa författarskap blir för Tuominen en övning i just inlevelse. Att läsa med känslorna, vilket må låta flummigt. Men att förstå litteraturen är samma sak som att förstå människan, och det är en omärklig gräns mellan bokens två partier. Bland annat hävdas revolutionerande saker om ironin (”den är medkännande”). Analysen av bödeln och offret ger också Tuominen förutsättningar att bättre förstå en författare som Kafka. Det var andra världskriget kriget som skapade Kafka, skriver hon, och är därmed inne på liknande tankar som Borges, att litteraturhistorien är anakronistisk. Som bekant dog ju Kafka 1924, men liksom Tuominen menar att han inte föddes förrän 1945 menar Borges att Kakfa påverkade författare som skrev på 1800-talet.

Eländiga, avskyvärda värld, alltså, men Tuominens beska skrivande är ändå hoppfullt, och jag blir mer och mer övertygad om att det är en fruktbar väg att gå, den underförstådda väg som pekas ut här. Att vi kan ta klivet tillbaka från bödelns värld in i godheten igen. Det är där vår överlevnad finns.

Det här är inledningen på en välkommen återutgivning av Tuominen, inalles tio böcker samt två tidigare outgivna religiösa diktsamlingar som skrevs på slutet av hennes korta liv. Hon föddes 1913 och dog på sommaren 1967. Det utkom en urvalsvolym med hennes noveller på En bok för alla för en herrans massa år sedan, och det kan nog vara en av de bästa böckerna jag har läst i den serien.  

Att säga att Tuominen är förbisedd är ingen överdrift. När Stig Larsson var gäst i tv-programmet babel för några år sedan nämnde han henne som en av sina favoritförfattare, och dåvarande programledaren Daniel Sjölin undrade vem hon var. Hon må saknas i översikter över svensk litteraturhistoria, men med tanke på att likaledes nonchalerade Aronson och Hillarp visat sig vara så läsbara under 2000-talet förutsäger jag att Tuominen får många nya svenska läsare nu.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar