att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

29 nov. 2016

Alt menneskelig. En bok om Stig Sæterbakken, [red] Audun Lindholm, Cappelen Damm


Sällan har läsning gjort mig så skvätten som när jag läste Stig Sæterbakkens sista roman Genom natten, publicerad året innan han begick självmord. Det är en roman som går raka vägen in i förtvivlan och upphäver gränsen mellan fiktion och liv. Den värsta kritikerklichén är när någon skriver: ”ingen som läser detta kan undgå att känna detta …” Därför nöjer jag mig med att min läsning av denna svarta klenod är min läsning.

Och så fungerar ofta litteraturen. Att försöka förmedla de upplevelserna är ju stört omöjligt, även om jag gillade läraren Martin Ahlstedts blygsamma vittnesmål på twitter, att en av hans elever sagt: ”Du tvingar oss inte till intresset men du tvingar oss att inse att det redan finns där”. Så träffsäkert sagt!  


Sæterbakken var en förmedlare av litteratur, i egenskap av redaktör och essäist som talade sig varm för författare som Faulkner, Poe, Cortázar och Strindberg – den sistnämnde av den anledningen att han är så ojämn. Men i första hand var Sæterbakken skönlitterär författare. Liksom många andra debuterade han som poet, och erövrade sedermera en position som en av Norges mest uppburna och stridbara författare.

Nu har Audun Lindholm samlat ett stort antal texter om honom, i en makalöst vacker gul volym med Andreas Töpfers minst sagt begåvade formgivning. Titeln Alt menneskelig ska nog uppfattas som en allusion till Terentius kända rad ”Intet mänskligt är mig främmnade”. På det gula omslaget anas två cirkelformade figurer som går in i varandra, röda streck som tatuerats in i den gula bokhuden. Och nog kan det sägas att Sæterbakkens prosa är en tatueringsskrift som märker läsaren för evigt (den här läsaren, bör jag väl tillägga, för att undvika klichépolisen).

Det är ett skandinaviskt samarbete med texter på norska, danska och svenska. Karl Ove Knausgård har skrivit en förbluffande kort text på endast två sidor, Carl-Michael Edenborg en desto längre, svidande privat text, om skammen som drivkraft för Sæterbakken. Ja, hela boken rör sig mellan helt olika typer av text, men det gemensamma för dem är att ingen skriver hagiografiskt.

Vi kan läsa en rörande text om gymnasisten Stig som ger ut en diktsamling i 8 exemplar, Om – en banal diktsamling. Sedan följer den egentliga debuten redan som 18-åring. Det är rörande nostalgiskt att ta del av dessa historier om det unga snillet, som också passade på att spela synthpop i band som GRÅ (lysande namn, förstås). Perioden kring 1980 ser ut att ha varit en fin tid för norsk surrealism. Just den här författarens övergång från poesi till prosa kanske hade förtjänat en mer grundlig genomgång, men annars är det smidigt att läsa texterna i en följd, tack vare att alla verkar ha skrivit på ett osynligt kontrakt att inte vara insmickrande eller underdånig. Därav blir det en osalig blandning av rolig röra, konstruktivt kaos, och burdusa kurtiser. För den delen erkänner ju Sæterbakken själv kaoset som en nödvändig princip för skapandet, medan de flesta andra författare gör allt för att upprätthålla en ordning.     

Redan som ung var Sæterbakken radikal i sin estetik, och det är med en slående mognad han arbetar fram sin säregna metod. I korthet: att följa det onda, det usla, det farliga, så långt det bara går. Att gå mot gränsen. Trond Haugen skriver fint om poesin, och med citat kan vi ana att det ändå var en potentiellt stor poet som Skandinavien gick miste om 1986: ”Mitt siste øyekast er en dråpe som / triller ut av en englemunn / jeg har gitt lys til / verden, og nå / vil jeg  sove / i mørke”.  

En fras som upprepas flera gånger: ”Mine lykkeligeste øyeblikk som forfatter er når jeg har skapt noe som jeg er usikker på om jeg kan stå inne for.” Många vittnar om hur viktig musiken var för Sæterbakken, däribland band som Antony & the Johnsons, Current 93, i synnerhet när de arbetade med texter av Carlo Gesualdo, samt Coil och Joy Division.  

Sæterbakken strävade efter en konstsyn som ett annat – något större, eller oerhördare. Ett sätt att hantera livets otillräcklighet. Bra konst är trasig. Detta blir en tydlig röd tråd genom de olika texterna. Leif Høghaug skriver om hur Stirner, Nietzsche och Freud ger delar till en förståelse, ett anat samband mellan de olika böckerna. Katrine Heiberg om tvivlet. Cathrine Strøm om översättargärningen – främst slovakisk poesi, men även Teratologens infama mästerverk Äldreomsorgen i Övre Kågedalen, en bok som verkar ha haft liknande funktion för Sæterbakken som Genom natten har för hans egna läsare. Vidare: Alexander Viken om ondskan, och en berättigad fråga: ”Skulle Célines människoförakt, som var lika uppriktigt som hans läkargärning, vara egentligen vara intressant om den endast var en estetisk övning,som mycket av den senare affekterat transgressiva litteraturen är?” Susanne Christensen om hur familjen bär på inneboende skräck, i rakt nedstigande led från gamla folksagor, men också hos HC Andersen och Astrid Lindgren. Hon påminner också om att Genom natten fick Ungdomens kritikerpris, utdelat av landets gymnasieelever.

Med en märklig gradering kallar Jan Arnald Sæterbakken för Skandinaviens ”mörkaste”. Som alla sanningar är det en förenkling. Ingen eld utan rök. I Sæterbakkens privata kanon fanns det också plats för Kalle Anka. Några texter är extra sorgliga: Henning Hagerups nekrolog från Vagant, till exempel. Även när det inte är uttalat är såret närvarande i texterna om den här skadade människan.

Självmordet är en skugga, svår att inte förhålla sig till vid läsningen av de författare som väljer denna utväg, i den mån det nu är ett val. Mycket kan man gräla om, men att fördöma någon som tar sitt liv – det gör man bara inte. Det påverkar ens tolkning, inte minst genom att det är något som har gett pessimismen sista ordet. ”Varför är litteraturen så farlig?” frågar mina elever ibland. Svaret ligger i frågan (som ordagrant snarare lyder: ”Varför begår alla poeter självmord?”). Det är farligt att umgås med det skrivna. Det är farligt också att läsa. Om du håller det för osannolikt har du inte lärt dig läsa än.

Sist i boken finns några intervjuer, som visar en kvicktänkt, associativ människa, med en skev humor som doppar sina repliker i sardoniskt underskruvade spontaniteter. Det är en intelligens på en ny måde, som det heter på danska. Lindholms arbete är, liksom tidskriften Vagant som han är redaktör för, uttalat skandinaviskt och flerspråkigt. Det är också i linje med Sæterbakkens intentioner, där han planerade storslagna gemensamma projekt för Sverige, Norge och Danmark. Den tiden är sannerligen inte förbi, uttalar jag utopiskt.         

Hur ska Sæterbakken bäst sammanfattas? Som ärlig och kompromisslös, onekligen, men också mångsidig – och ändå märkvärdigt enhetlig. Jag får bilden av någon som lever lika intensivt som han skriver, men som också visar en oerhörd närvaro i det han läser. Diskussionen av hans essäistik är inspirerande läsning, och exemplen visar att det ju är så vi ska läsa – med närvaro. Han kallar det kontakt – en beröring – och demonstrerar att det är en metod som hade sin inledning i en läsning av Burroughs Naked Lunch som 15-åring. Den kontakten blir till tack vare språket, och är inte beroende av intrig eller plot. Och här sker mötet interspråkligt.    

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar