att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

27 dec. 2016

Handbok att bära till en dräkt, Catharina Gripenberg, Schildts & Söderströms


Årets oväntade pristagare av SR:s lyrikpris blev Catharina Gripenberg med boken Handbok att bära till en dräkt. Ovanlig på flera sätt. Dels för att hon endast gett ut tre böcker tidigare, den senaste kom för så länge sedan som 2007 (Ta min hand, det vore underligt, som bland annat innehöll Södergran-remixar). Och dels för att boken saknar svensk distribution, och endast finns tillgänglig på Helsingforsbaserade förlaget Schildts & Söderström. Jag nämner det delvis som en gardering i förväg: det fanns ingen möjlighet att till exempel nominera den här boken till årets Augustpris …

Omslaget är ett småkusligt foto av Anni Leppälä, känd för sina stundtals maskerade flickor, i gränslandet till den fotorealistiska konsten som är så vida beryktad av nordiska samtidsmålare. På en träbänk i ett gammal torp sitter en tjej klädd i blå sammetsklänning, med en otäckt realistisk mask över halva ansiktet. Gripenberg lånar bilden till en ekfras i blygsamt format. Och dikterna kan minsann fungera som just gränsgångare mellan verklighet och fiktion.


Barnet som figur förekommer genom samlingens fyra delar. Något bör sägas om titeln, som ju är lite skev. En handbok ska väl inte bäras? Ordet dräkt är mångtydigt, och kan syfta på klädnaden, men också på språket – språkdräkten – eller andningen – andedräkten. I dikterna rabblas fakta, jodå, men inte på det forcerade sättet som kan erinra om redovisningsplikt; mer än besserwisserns ängsliga flod är det den nyfiknes trygga bäck som manas fram. Där finns det plats för en del andra ekfraser till konstverk av Edward Hopper och Cindy Sherman. Den som vill kan förstås också hitta nya viskningar från Edith Södergran, men också från Tua Forsström.   

Gripenberg blandar stilar, förhåller sig med viss skepsis till en slags konceptuell poesi. Men överger den kvickt för andra tonarter. Här hittar hon en absurd kontrast mellan byråkratens tonfall och innehållets stundtals desperata prägling. Genom bruksanvisningens märkligt neutrala röst skärs fram en anomali, en motröst av stark kamplust. ”Gör så här”, säger boken, och ger handfasta uppmaningar. De olika procedurerna kan involvera allt från hårklippning till emigration. Men också beskrivningar av hus, och rummens historia. 

Det som i någon mån håller ihop allt – för det ska inskärpas att det är en märkligt sammanhållen bok – är berättelsen om barnet. En berättelse som hoppar över konventionell struktur. Det narrativa bryts mot det lyriska – det vardagligt objektiva mot det extraordinärt subjektiva.

Så skriver hon om dräktens dubbla bottnar:

”I kroppen rör sig en dräkt. Vi bör lära oss dräktens rörelser. Den blåser upp, blir nästan synlig, den ser inte praktisk ut, tänker vi när den hängs upp i luft: indragen vid midjan, indragen i lungorna dräktens alla små spetsar och med accessoarer att hålla i fingrar”.

Barnet som saknar en mor eller saknas av en mor, eller som själv är en mor, blir en mor – genom återstiftad bekantskap med läseboken. För nog är det så, att minnen av din egen barndom väcks när du själv blir förälder.

Fast vad är ett minne? När vi minns, är det då ens möjligt att äga ett individuellt minne? Poesin kan ha den funktionen, att vara en minneskonst, men vi ska inte glömma – inte glömma – att ens minnen är kopplade till de gemensamma hågkomsterna, som formas av den kollektiva berättelsen om vårt förflutna. De ömsesidiga erfarenheterna … Vad vi säger oss ”minnas” är oftast påverkade av vad andra (äldre släktingar, vänner) återberättat sedan vi var för små för att minnas – minnet kickar ju igång först när vi fått tillräckligt långt avstånd från barndomen – liksom foton, artefakter.

I Anne Carsons nya verk Float berättar hon om Francis Bacons vånda varje gång han konfronterades med den tomma kanvasen: hur ska man kunna måla något utan att vara medveten om konsthistoriens tidigare penselstreck, där varje dina egna streck blir en repetition? Allt konstnärligt skapande handlar förstås om att upprepa vad andra gjort – det är oundvikligt att det blir klichéer. (Därför, bland annat, vände sig Carson till grekiskan, för att så att säga vara med vid språkets födelse, innan klichéerna förstörde det.)

Så också med skrivandet, förstås, där varje formulering ekar av tidigare insatser. Jo, du kan experimentera, ”krossa alla bokstävlar”, med Ekelöfs fyndiga formulering, men risken är ju att din tunna skramlar som allra tommast då, och att det blir påfrestande, att du bara kan åstadkomma det sökta. Du vill ju skriva det utsökta, eller hur? Gripenbergs metod blir att erkänna problemet.  

Jag var en aning skeptisk till utnämningen av just den här boken som årets bästa diktbok på svenska. Inte så längre. På ett sätt är det ju en knäpp på näsan åt våra svenska poeter, och våra kritiker som med trånande blick sneglar västerut. Det här är också en samling av ambitiöst snitt, som långt ifrån låter sig fångas in och definieras av några förklaringsmodeller eller etiketter. Det är poesi som hugger fram en egen väg, och som visar att vad man än kan säga om den svenskspråkiga samtidspoesin, så inte fan går det att veta vad den ska företa sig.   

Det finns i den här boken ett milt tonfall som jag uppfattar som mycket sympatiskt, utan att det blir mesigt eller intetsägande. Här finns det auktoritära underförstått, att det är en röst som vet med sig att den inte behöver ta i så det spricker. I gengäld en lågmäld bok som kan räcka mycket längre än den visserligen hedrande utnämningen till årets bästa diktbok på svenska, för det här är faktiskt inte bara just så bra utan något ännu bättre och större än så

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar