att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

7 apr. 2015

Dagbok 1924-1994, Olav H. Hauge


Sextonåringen Olav H. Hauge började skriva dagbok, en syssla han skulle ägna sig åt de närmsta 70 åren. När han dog samlade änkan Bodil Cappelen ihop de 84 böckerna i fem nätta norska volymer på 3 700 sidor. Nu har hon gjort ett urval till en svensk utgåva på Molin & Sorgenfrei, en förbannat snygg och användbar utgåva komplett med register där Lars Molin har översatt och skrivit ett föredömligt koncist efterord. 

Hauge är norsk poet som skrev lika tillgängligt som han bodde otillgängligt, som äppelodlare. Möjligen är han underskattad. Precis före jul utkom hans sista diktsamling på svenska, Gängelstrån. Jag tyckte om den, men var ändå långt ifrån beredd på den upplevelse det skulle bli att läsa den här dagboken.


Som jag läser på ett tåg, och typiskt nog bölar jag som ett barn flera gånger. Omkring mig sitter en grupp inbilska män och pratar om business class-resor och golf och annat man ska unna sig – deras kvinnliga sällskap har somnat, troligen mansplainad till sömns. Och det är en sådan närhet till Hauge, till hans ord, en närhet jag omöjligen kan uppleva hos de jämnåriga männen omkring mig när de utgjuter sig om sina futtiga liv.

För mellan dessa bokpärmar ryms den sanna rikedomen.

Ofta refererar Hauge till Vilhelm Ekelund, som han utan att darra på manschetten kallar Nordens störste författare. Sådant ska man väl inte säga, egentligen, men äsch, det här är ju en dagbok, och Hauge påpekar ibland att han inte tänker sig någon läsare. Samtidigt glömmer han bort sig en och annan gång, tilltalar ett ”du”, så vem vet vad han tänkte sig. Jag tror ingen skriver helt privat: det finns alltid en läsare där. Emily Dickinson, som Hauge också uttalar sig om med största beundran, skrev för sin egen skull, visst, men lika väl som hennes jag är starkt är ett du närvarande i dikterna, och det är ju det som gör dem till mer dialog än monolog.

Så den som har läst Ekelund känner igen en del av Hauges tankar, för de tillhör samma krets, och även här är det nära till österländsk mysticism, till Thoreau och Emerson, och även till Nietzsche, som Hauge bara motvilligt kan fördra.

Två av dagbokens huvudämnen är läsning och vistelserna på psykiatrisk klinik, som Hauge skriver osentimentalt om. Molin visar att dessa perioder sammanföll med publiceringarna av hans böcker. Samma förhållande gäller för Virginia Woolf, att det var som att böckerna tog av deras psykiska krafter i lika hög grad som de stimulerade dem; jag tror ingen av dem skulle ha nått lika långt i sitt skrivande utan sin respektive galenskap. Åtminstone skriver Hauge befriande om sin sjukdom: klarsynt och utan koketterande. För det är klarheten och sundheten som blir det bestående intrycket.

Han har nära till både det ljusa och det mörka. Eller: den befinner sig på två plan samtidigt, och tilltalet är lika mycket distanserat som intimt. Ett tredje plan är naturen, hans impressionistiska intryck, och om äpplena och om potatisen. Han går till strids mot själva tillvaron, och där finns något förebildligt.

Mest läser jag boken som en stillsam plädering för värdet i att umgås med litteraturen. Hauge läser mycket, och det roliga är att han gör det utan att ängslas eller göra sig till. Hans omdömen är ärliga, rakt på sak och ofta klarar han av att sammanfatta och levandegöra en bok med några få meningar. Han går i dialog med författarna, som behandlas ömsom respektlöst och ömsom respektfullt.

Är läsning då enbart eskapism? Det kan tyckas så för den här mannen, som lever så avskilt, om än han relativt ofta får besök av engelsmän och amerikaner, påfallande ofta belästa nog för att de ska kunna konversera om någon av hans favoritförfattare. Det är en läsning som resulterar i skrivandet av en poetik. För det är inte namedropping han uteslutande ägnar sig åt, då han har saker att säga om det han läser. Som Hamsun, som fortfarande är omtvistad i Norge (se de senaste numren av Vagant: i senaste skriver Sigrid Combüchen om honom). Han läser inifrån. Därifrån förmedlar han böckernas viktigaste egenskaper, och han läser just böcker och inte författare. Tro mig, som läser så vansinnigt många elevuppsatser varje år, att det är sällsynt med denna förmåga att visa att det lästa har gjort intryck. Han skriver komprimerat, efter att ha tagit intryck av japansk och kinesisk poesi.

Ett självmedvetet drag vilar ibland över det skrivna, och den litterära dagboken är en egen genre. När han passerar de femtio börjar han minnas barndomen, och när han passerar de sextio blir han plötsligt uppvaktad av två kvinnor som båda är cirka tjugo år yngre. Den ena ratas, men han gifter sig med Bodil, efter att först ha växlat otaliga långa brev med dem, och då är det som om verkligheten plötsligt väller in över honom. Med förvåning upptäcker han att det var roligt med kärleksbrev. Genom hela livscykeln umgås han med självföraktet.

Först 1937 talar han om sin galenskap, och då på engelska. Drygt tjugo år senare skriver han om vistelser på Valen, om kränkande behandling som han dock verkar ha lyckats undkomma för egen del men ser hur den påverkar medpatienterna. Hans sjukdomsinsikt är också den sällsynt, när han talar om den andre mannen inom sig: ”Det är han som tar till orda. Det är synd att han ska vara så vild.” Men han lär sig leva med sjukdomen.

Mörkt, men ofta är det också roligt, i dessa vassa aforismer. Hans jämförelser är dråpliga, oväntade, och visar på oanade samband (han kopplar exempelvis Emily Brontës Svindlande höjder till Kafka). Hauge är klok, genomskådande. Som när han skriver om författares självhävdelsebehov, att de är släkt med barnen: ”En har varit i Amerika, en annan i Kina, en har arbetat i gruva, varit sjöman, soldat; en kan latin och grekiska, en annan franska och spanska; en har studerat den senaste psykologin, en har varit i Oxford; en annan har varit skogvaktare.”  

Det är svårt att återge vad det är som händer när man läser. Jag gråter, som sagt, för att han skriver bra, ja, men mest för att jag kommer på mig med att tycka att han har ju rätt. Så bra att jag kommer att tänka på Fernando Pessoas Orons bok. Det här är en bok av det slaget, av den kvaliteten. En bok inte bara av en unik författare, utan av en unik människa. En genuint omärkvärdig bok, som troligen ändå kommer att förbli det bästa jag läser i år.   

7 kommentarer:

  1. Det är säkert det bästa du kommer att läsa under lång tid - jag kan inte påminna mig många dagböcker i samtidslitteraturen av den tyngden. När jag skrev min roman Den tjugotredje dikten hade jag de fem banden på skrivbordet hela tiden... Hauge hör hemma på den där lilla listan med dem som aldrig fick "priset"... / Stewe

    SvaraRadera
  2. Ja, det här var verkligen en upplevelse!

    SvaraRadera
  3. Uroens bok er en av mine beste venner - alltid tilgjengelig, alltid interessant :)
    Som norsk har jeg et ambivalent forhold til Hauge (du vet, tvangsanalyser på skolen- men som voksen vokser også diktene han på meg- en helt egen varhet i ordene hans)
    Jeg er ikke glad i bbiografier, men dagbøker og brev (selv om forfatteren trolig har "en leser" i bakhodet kjennes mer autentisk
    Bra innlegg" Jeg ble inspirert til å ta fram en Haugesamling

    SvaraRadera
  4. Kan nog lätt bli så - många i Sverige har det så med exempelvis Strindberg.
    Jag läste den korta sista samlingen som på svenska heter "Gängelstrån" i december, har annars bara läst någon antologidikt av Hauge. Men att läsa den här boken var helt vanvettigt. Det är en sån bok som man bara sällan stöter på, en bok som på något sätt förändrar världen omkring en.

    SvaraRadera
  5. Undrar kring ordet användbar. En användbar utgåva. Om Rimbaud: en användbar poet. Är det som diskussionsunderlag, samhällsreformering eller palla upp ett verandabord vi pratar då? Ser numera ordet användbar lite här och var i nya konstellationer; om författare, dikter, böcker. Lispectors Blåsa liv är tydligen inte användbar.

    Vad menar du (och andra litteraturskribenter) med användbar? Jag undrar.

    SvaraRadera
  6. Bra fråga! Alldeles för stor för att använda här, men jag tänker på det ibland, att vissa ord så lätt blir floskler. "Intressant", det är ju ett bra ord, men har blivit i stort sett helt omöjligt att använda i en recension, och det finns många fler. Just användbar: ja, i det här fallet tänker jag nog Hauge som att man läser och har honom som referens, att han fungerar som Ekelund, en författare att återvända till då och då för att, ja, hämta något där, och då blir de användbara. Man läser: påminns om något.

    SvaraRadera
  7. Just det, 'intressant' är också ett sådant ord som i sin stora icke-precision drar åt platshållartext. 'Engagerande' ett annat som jag själv syndat med vid upprepade tillfällen.

    Men om en poet kan anses användbar måste det gå att finna oanvändbara för att ordet ska ha någon mening alls. Likaså om en bok är användbar (Hauges här) och en annan oanvändbar (Lispectors) borde det gå att avgöra vad denna användbarhet eller inte innebär. Är det verkets eller poetens yttre nytta som avgör dess användbarhet. Det blir gärna sladdrigt. Med bara några ord mer kan det, antar jag, ersättas av mer precisa utsagor. Om så önskas.

    Tills vidare är ordet användbar ironiskt nog oanvändbart för mig när det kommer till litteratur. Övertygad om dess användbarhet kanske det kommer att bli det det säger sig vara.

    SvaraRadera