att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

23 apr. 2015

Mina vänner, Emmanuel Bove


Den klassiska romanen Mina vänner ges ut på nytt, och vi får än en gång följa enstöringen Victor i mellankrigstidens Paris. Det är ett absurt men också gripande porträtt av en människas fruktlösa kamp med att skaffa vänner.

Ett problem med att ha favoritböcker är att du talar dig varm för dem, och så vill någon låna dem, och så vips har de lämnat en lucka i din bokhylla. Ibland en oåterkallelig sådan, för hur skulle jag kunna få tillbaka exempelvis Emmanuel Boves Mina vänner som gavs ut på 80-talet i Katarina Frostensons översättning, utlånad till en bekant som inte kunde återbörda den?


Jo, med hjälp av en återutgivning av förlaget Lind & Co, i deras serie ”Nittonhundra”, med ett nyskrivet förord av Kristoffer Leandoer. Äntligen kan jag ännu en gång ta del av Victor Bâtons levnadsöde, en av 1900-talslittteraturens mest olycksdrabbade protagonister.

Boves lilla roman gavs ut 1924, och Victor uppfyller alla kriterier på en outsider. Han tillbringar dagarna med att med hopsjunkna axlar flanera i Paris, på dagtid besöka caféer och på kvällstid mer suspekta ställen. Han speglar sig hellre i skyltfönster än i riktiga speglar, får vi veta som en diskret upplysning om hans utseende. Han vill gärna ha en vän, och ännu hellre en älskarinna. Han saknar arbete, men uppbär viss pension efter att ha blivit delvis krigsinvalidiserad efter första världskriget. 

Miljöskildringen är den ena av romanens stora behållningar, hur intrycken trycks in med den typen av precision som man knappt trodde var möjlig. Stadsmiljön, med de fattiga, de ointresserade, och en del av Victors misstag ligger väl i att han vistas i fel miljö, alltså storstadens anonymitet. Han är för vek för att överleva där.  

Karaktärsteckningen är den andra stora behållningen, och det som gör Victor till en så oförglömlig antihjälte. Trots att han är skrattretande som en figur i en tecknad serie blir han gripande. Blygheten sätter käppar i hjulet för honom, och hans förmåga att övertolka och missförstå omintetgör alla hans kontaktförsök.  

Otack är Victors lön, kan man säga. Liksom namnet Victor är en elak ironisk markör ska titeln utläsas ironiskt: hans jakt på vänskap förblir misslyckad – ett rent haveri. Men är Bove rakt igenom ironisk mot sin gestalt? Det här till bokens kvaliteter, att du inte blir säker på om du ska uppfatta Victor som löjeväckande.   

Tonläget i romanen är nära indolens. Ja, man kan tala om en tillknäppt och nästan anemisk stil. Bove var endast 26 år när han skrev denna melankoliska pärla, med en stil som kan erinra om hur Bret Easton Ellis skulle skriva sina första romaner.  

Med en humor som går panikens ärenden tecknar Bove skissen av detta olycksaliga offer för omständigheter som bara delvis ligger utanför hans kontroll. Tragedin ligger ju i att han anstränger sig för mycket. Han är som hundvalpen som tigger om ömhetsbevis. Det är ett absurt mästerverk i den lilla skolan, där skratten fastnar i halsen.     

Och innan du frågar: jag tänker så fan heller låna ut den här till någon!

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 23/4 2015)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar