att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

16 apr. 2015

Fortsättning följer inte, Per-Eric Söder


Om Bruno K. Öijer var outsidern som klev in i centrum har de forna vapendragarna från 70-talets stencilpoesi Eric Fylkeson och Per-Eric Söder hållit sig kvar i periferin. Då och då glimtar de till med sina nödvändiga påminnelser om att vi behöver även de svarta stjärnorna.

Vesuvius har inte slocknat, utan befinner sig bara på sparlåga, och det är bra så. Per-Eric Söder ger nu på förlaget Orosdi-Back ut sin elfte bok, Fortsättning följer inte. Det är en ominös titel på en tredelad bok, där den första saknar rubrik, och följs av parentetiska versaler som ”(KÄRLEKENS HELVETE)” och ”(SLUTPUNKT LIVET).” Är den dubbelt utskrivna punkten då författarskapets slutpunkt? Det kan diskuteras. Liksom den möjligen smått tonårsaktiga formuleringen om kärlekens helvete.


Men att läsa och skriva håller dig ung, och då menar jag inte på något infantilt vis ett ungdomsideal, utan mer en fråga om att förbli öppen och nyfiken inför nya intryck. Om du läser utsätter du dig för just detta, saker som utmanar ditt sätt att tänka. Så förstår jag Söders ungdomliga engagemang, att det är den oreaktionära pojken som skriver hans dikt. Som i raden: ”Jag är en pojke / med andhämtning av drömmar”. Det kan tyckas som att Öijer redan har skrivit den raden, men som så ofta handlar det väl mer om gemensamma referensramar, att de två kommer från samma ställe. Ibland blir ju också Öijer besvärande osjälvständig.

Det tycks mig också som att det då, på 70-talet, fortfarande fanns visioner. En tro på att samhället kunde förändras. Till det bättre, att man såg bristerna men ville göra något. Nu ser vi uselheten, men orkar inte tro på att det är lönt att bry sig. Jag generaliserar: det finns visst några som orkar, några som utgör undantagen, och heder åt dem, men i stora drag råder en idiotins förnöjsamhet. Den här resignationen kunde må bra av mer storslagna idéer, av mer gränsöverskridande.

I Söders dikt rör sig en fantom, en dödsgestalt som ger dikterna en anstrykning av morbid mortalitet. Dikterna ges en stark kontur, med ett inkluderande tilltal som gör dem uppfordrande – ja, påträngande, på något vis. Dödens närvaro är påtaglig.

Liksom titelns dystra prognos anger sitt tolkningsförslag: det finns ingen fortsättning. Det här livet är allt vi har, vad som väntar oss är utplåningen. Det finns inget efter döden. Här bildas en madrigal som sjunger sin refräng: ”Memento Mori! Nevermore! Love Will Tear Us Apart!” För kärleken och sexualiteten behandlas, och även den saknar fortsättning:
”Hela tiden
på gränsen mellan
decennier, sekler
och själv gränsen
mellan
det skrämmande
och det skrämda”.

Det liknar långdikt, dessa starka utsagor som visar hur effektivt Söder sysslar med det definitiva. Det elegiska intrycket förstärks av hur världen successivt avförtrollas, som om vi ser konsekvenserna av ett språk som kollrat bort sin utövare. Det må vara att livet upphör, men språket fortsätter. Därför förnekar jag titelns negation, och kan inte låta bli att utläsa det som ett ”Fortsättning följer”.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar