att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

13 apr. 2015

Dikter från New York, Boel Schenlær


Resedikter är ingen genre jag gärna uppsöker. Med få undantag tycker jag att poetens blick sällan lyfter sig från turistens, och inte ens Tomas Tranströmer kommer väl undan att ha skrivit ganska platta vykort från sina otaliga resor. (Ja, ”Romanska bågar” är en överskattad dikt.)

Nu ska genast sägas att Boel Schenlærs nya bok på PS. Förlag, Dikter från New York, inte är renodlad resedikt, åtminstone inte enbart. Jag har läst ett par av hennes senaste böcker, och har gillat delar av dem, ett intryck som består efter denna, som alltså gör något mer än den gängse resedikten, i sitt sökande efter ett mer ambitiöst uttryck.


Nu tar det i princip halva boken innan hon åker till New York, till att börja med. (Hälften av denna i rättvisans namn korta bok på knappt 60 sidor). Utanförskapet inpräntas. Hjältarnas parad tar vid, och det är många namn som ska nämnas. Schenlær läser och beundrar, men hon kan också kritisera poesin inifrån, liksom den likriktning bland de offentliga åsikterna, som får henne att tänka på 80-talets vattensängar: där någon rör sig följer de andra med. Det är en dråplig bild, och sann? Förmodligen.

Den 60-talsnostalgi som märks här kan ge ett lite mossigt intryck, och det är svårt att låta bli att himla med ögonen när rutten ställs mot, yes, Chelsea Hotel. Det lästa finns investerat i Schenlærs språk. Rastlösheten får henne att trampa vidare, här ska inte nostalgin få fotfäste: ”När jag var tio år gav min mamma / mig sina avlagda löparskor, ett par / röda spikskor och jag sprang som en / komet över en brusten stjärnhimmel.”

Den resande förundras över att maten är billigare i USA än i Sverige, ett typiskt exempel på vykortspoesi. Det är ju lätt att bli charmad av den här spontaniteten utomlands; med distansen ökar intoleransen mot allt svenskt tråkigt och mellanmjölksaktigt. Å andra sidan, hur kul är det om grannen, 85 år gammal, nödvändigtvis ska ut och dansa på gatorna varje natt, som kan ske när du råkar vara i någon italiensk håla och tycker det är charmigt med gubben som dansar fast klockan passerat midnatt? Men orka bry sig om det här gamla gnället på det svenska.

Kritik mot den förljugna poesiscenen luftas. Dagstidningarnas ointresse inför kultur. Är det avund, för att Schenlær känner sig marginaliserad? Men alla som sysslar med kultur är ju marginaliserade, alla utom Klas Östergren. Alla vill se sig som det där stora undantaget. Några dikter berör det gamla temat om att skriva dikter, en metapoesi som kan likna de projekt Kristian Lundberg bedrivit i många av sina böcker. Men precis innan bitterheten tar över vänder Schenlær på en penny, och en biografisk ömhet öppnar upp när hon tänker på sin väninna Anita: ”Efter min fallolycka / för sexton år sedan ville hon inte / längre vara min vän. Jag borde lyda / Norbert Elias råd om att plocka ut taggen.” Där finns något större, något rikare, som bara ibland gläntas mot i den här samlingen. 

Schenlær vill åstadkomma förändring. Hon vill ta plats. Jag tycker det är lite Walt Whitman över det, och det är kanske orättvist. Det som räddar den här boken är att det finns självdistans, även om det dröjer tills den plockas fram. Här kan också anas en outtalad vilja att förnya genren resedikter, genom att intrycken blandas med mer generella diskussioner. Man kan också läsa den som en pendang till i första hand hennes förra bok Jag drömmer om blod, där hon åkte till Agadir.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar