att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

27 apr. 2015

Monstret i mig. Myter om gränser och vilddjur, Johan Tralau


”Monster indeed! I’ll show him!” (Borgmästaren i filmen Frankensteins brud.)

Johan Tralau rör sig baklänges, tillbaka mot den grekiska antiken och andra forntida kulturer för att – som det brukar heta – frilägga mönster i samtiden. Han gjorde det på ett lysande sätt i förra boken Draksådd, och nu tar han sig an mytologin i sin nya bok på Atlantis: Monstret i mig. Myter om gränser och vilddjur. Inte på något brett, omfattande vis, utan utifrån den särskilda aspekten monstret.

I första hand med hjälp av två exempel, som utgör bokens längre avsnitt: kentauren som Herakles besegrar, och Minotaurus i Minos labyrint. I den första är det vilddjuret som har som funktion att bevaka gränsen och inte låta människan passera, även om vi måste ini dess attribut för att vinna kampen. Monstret får inte ta över. (Tänk Killer Bob i Twin Peaks.) Den andra, om monstret i labyrinten, blir i den här tolkningen en allegori för incest. (Därav omslagets röda färg? ”Aldrig har blod varit tunnare”, som Gina Jacobi sjöng. Men också monstrets guldfärg får sin ljusa förklaring i boken.)


Monstret är både lockande och frånstötande, och dess dubbla natur speglar dess yttre av både människa och djur. Tralau intresserar sig mest för blandvarelsen. Att intressera sig för monster innebär också en viss skepsis från omgivningen, något vi förstår av förordets antydningar att det vid slutskedet av skrivandet började bli dags att ägna sig åt vuxnare ämnen.

Men vi är tacksamma för att Tralau tyckt det varit värt att syssla med monster, då han därmed lyckas göra något som faktiskt är banbrytande. Så ska titeln utläsas, som att myterna handlar om att lära sig hantera våldsamma och aggressiva impulser inom sig. Att lära sig leva med sitt inre monster.

Tralau blir aldrig docerande. Trots sin lärdom ställer han sig hellre vid sidan av dig än ovanför dig, och det är något han gör utan att underskatta dig. Hans tilltal är piggt och nyfiket, och det smittar av sig. Det är uppenbart att hans uppsåt är kärleksfullt.  Samtidigt är han tålmodig och noggrann, vilket gör att du sällan ifrågasätter, inte ens när han gör sin rätt långsökta incesttolkning. Då kan du bara stillsamt undra om han inte är berusad av sina egna insikter, en kritik han själv förekommer.

Med ursprung i blandvarelsen sfinxen – fågel, människa, lejon, orm – rör sig Tralau elegant från olika monster, avtäcker etymologiska samband. I främsta rummet finns betydelsen i ordet ”monere”, att varna, och det är en varning som lever kvar som omen, i det ominösa som inryms i grekernas behandling och tolkning av myterna, även om vi nu i efterhand rör oss i spekulationernas områden, något Tralau i rättvisans namn inte är sen att påpeka. 

I det mesta handlar det för den grekiska människan om att tygla det kaos som hotar, om att ge oss tillfälle att skapa den ordning och den harmoni som är skönhetens förutsättning. Och därmed ge människan herravälde över den nyckfulla gudavärlden, kanske utan att nudda hybrisen. Det är inte långt till Nietzsches berömda formel från Bortom gott och ont: ”Wer mit Ungeheuern kämpft, mag zusehn, dass er nicht dabei zum Ungeheuer wird. Und wenn du lange in einen Abgrund blickst, blickt der Abgrund auch in dich hinein.” Ord som Tralau också citerar i sin bok, och där varningen framträder tydligt.

Som han säger själv: ”Det mänskliga psyket är en hemlighetsfull plats, och kraften kommer från märkliga källor.” Värt att påminnas om, när vi studerar moderna riter utan att tänka på dess samband med det förflutna. Som huvudexempel använder Tralau olika nationers vaktparader där djurskinnshjälmarna kan spåras bakåt till dessa urgamla anor, längre än de bokstavliga – det vill säga, att traditionen må vara relativt ny, men det hindrar inte att det finns ett äldre samband. (Som när Nick Cave i ”The Lyre of Orpheus” låter Orfeus slå an ackord som en rockstjärna: ”Orpehus strummed till his finger bled / He hit a G minor 7”.)

Att vi nu ser en tendens till gullande med allt mer harmlösa monster, inte minst hos de humanvampyrer som nästan helt tagit över monstervampyren, kan härledas till hur grekerna redan på 300-talet f.v.t. lät kentaurer, sfinxer, Medusa med flera genomgå en avdemoniseringsprocess, illustrerat av hur de ter sig mindre skräckinjagande på den periodens avbilder.  

Med hjälp av att ha ordning på både helhet och detaljer visar Tralau hur effektivt en bok kan skrivas. Hans framställning är sansad och balanserad, och argumentationen är övertygande, som sagt även när slutsatserna rör sig mot det långsökta. Det blir också en användbar bok, en bok du vill diskutera med snarare än bara inmundiga färdiga slutsatser. Det viktiga består i att visa hur myterna inte ska studeras som excentriska uppfattningar, med monstren som avvikelser som ska peka ut det främmande. Nä, de ska appliceras på vardagslivet. I bästa mening är det då en inspirerande bok, där du känner dig manad att ta dig an antiken mer på djupet: de olika tankespåren skickar dig rätt in i Sofokles dramer, till exempel.

Jag kan inte heller nog berömma de osynliga fotnoterna, som därmed aldrig stör läsningen, men finns som ett appendix för den som vill nörda in sig med urkällorna, vars namn är legion. Beläggen finns ju där för den som ids leta. Bildkällorna är också tacksamma, då Tralau gärna refererar till vasmålningar, konstverk, en bedårande bild av Elizabeth Taylor i leopardmönstrad baddräkt, samt en planritning över labyrinten (mer palatset) på Knossos. 

Då blir det här en bok som är superskarp men samtidigt tillgänglig, och en kan bara hoppas att den ska bli ett riktmärke. Vi får nya insikter på köpet. Ibland rentav berusande, och det är inte det sämsta heller.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar