att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

28 apr. 2015

Minnesrörelser, Helga Krook


Vad är en bok? De flesta av oss är överens att den innehåller text och/eller bild, tryckt på papper mellan pärmar. Men några av Lotta Lotass experiment på senare år har utmanat den gängse bilden av boken, med legendariska exempel som lådan Den vita jorden förpackades i, eller telexremsan Fjärrskrift. På förlaget Autor har hon gett ut några elektroniska verk, som alltså endast finns på internet. Och det är också Autor som har förpackat Helga Krooks doktorsavhandling Minnesrörelser, som var ämne för disputation i fredags på Göteborgs universitet.

Vad är en doktorsavhandling? Jaa, ett abstract följt av ett par hundra sidor text med en (allra helst tusenfaldig) notapparat och källförteckning, till att börja med. I vilket fall sällan eller aldrig som i föreliggande fall – en låda med sex böcker, och med sex författarnamn i bokstavlig ordning där Krook intar en mittre om inte central position.


Minnesrörelser är en avhandling i litterär gestaltning, Göteborgs universitet. Krook har samlat in dokumentärt material från en familj, med rottrådar från tyskt andra världskrig och svensk efterkrigstid. Hon har gett fem författare i uppdrag att utifrån olika perspektiv gestalta materialet. Resultatet ska visa samband mellan hur minnen uppfattas och omskapas, för att i förlängningen diskutera vad som sker i läsandeprocessen. En utgångspunkt är Roland Barthes uppfattning om läsarens födelse på bekostnad av författarens död, en annan Novalis idé att läsning och skrivande hör ihop och kommunicerar med varandra – ett allmängods under den romantiska epoken, med synen på läsaren som medskapande, och boken i sig som ett icke avslutat arbete. Läsaren görs produktiv – ja, en angenäm tanke, och jag minns ett fint och produktivt samtal som jag hade om detta med Ulrika Nielsen på Textival i Göteborg för fyra år sedan.

Spännande? Ja, men till en början också smått förvirrande. Får man ens göra så här? Och vilka är de anonyma skribenterna, som misstänksamt nog inte ens nås av googles sökradar? Är de påhittade – har alltså Krook bjudit upp till dans vår tilltro, och kanske rentav sin akademiska trovärdighet. Å andra sidan ligger etiken redan på operationsbordet i form av det dokumentära materialet, som skribenterna ska behandla som andra minnen, men låta ingå i den egna familjetraditionen. De får göra vad de vill av det insamlade materialet.  

Sorry om jag inte här har utrymme att göra det hela klarare. Jag inleder med att läsa Krooks text, något som kan vara ett misstag, då hon konsekvent kallar det ett ”efterord”. Men i vilken ordning ska det läsas? Det saknas anvisningar, och alla sex böckerna är formgivna i lojalitet med den anonymitet som namnen anger.

Helga Krook är dock känd som poet och översättare – jag sätter hennes Rilkeöversättningar högt, till exempel. Även här gör hon en koppling mellan minne och översättning, och landar i en hisnande slutsats: ”Om språken inte vore oöversättbara sinsemellan, skulle översättningen inte vara möjlig.” I själva rörelsen befinner sig översättningen, i det oavslutade, som ett förslag att ta ställning till, och hon påminner om att det på svenska rentav heter ”över-sättning”.

Med Aleida Assmans exempel poängterar Krook att Hitlers folkutrotning skulle följas av ”ett mnemocid”, en minnesutrotning. Därför vikten av att minnas, om än det sker på bekostnad av sanning, för det är viktigt att erinra sig – viktigt att minnas – att minnet alltid finner nya rörelser, nya vägar. Och det finns en gräns för historikerns minne, när berättandet övergår i plagierandet, eller vad som sker i kontaktytan mellan förmedlandet och gestaltandet. Att falska minnen finns är något hon bara vidrör helt kort, i detta alltså frustrerande korta ”efterord”.

Men ett svar är att konsten lyckas frigöra det dokumentära materialet, när det gestaltas på sina egna villkor. Då blir frågan i vilken grad de fem skribenterna lyckas med uppsåtet, Krooks uppsåt.

Krook funderar: lägger sig de fem olika rösterna ovanpå eller intill varandra? Bara den frågan är orsak nog att läsa den här boken, de här böckerna. Jag skulle svara: både och. Somligt återkommer, som föreställningen om det väldiga nätet, ”det omfattande”, eller en mellanblå klänning.

De fem: Elise Adrian, Linda Beel, Hilde Lindroth, Anja Nachaum, Greta Wiedrow. En avgrund öppnar sig under läsningen, eller fem stycken. Nutid och dåtid knyts samman, med hjälp av personliga infallsvinklar, intervjuer som redovisas, som sägs ha ägt rum. Döden registreras, både sakligt och känslosamt. Materialet öppnas – liknelsen till Pandoras ask ligger inte långt bort. Att släktingen Ilse drabbades av schizofreni och dödades i nazisternas sjukläger står klart. Likaså att egna personliga minnen sipprar in och ger kontur och röst åt de skrivande. Genom omvägar får vi ta del av familjehistorien, som kopplas till det större skeendet.  

I den gestaltade, gestaltande texten citeras olika dokument, transkriberade, och det sker i fragment, renodlade citat, på svenska och tyska. Hela boken framstår som ett konstprojekt, men alltså också som ett nytt sätt att skriva en avhandling på, något som utmanar hela konceptet med avhandlingen. Det är en gestaltad avhandling, ja, och som sådan alltså lämpad för ämnesinriktningen litterär gestaltning. Men ibland tar formen över innehållet, med sina iögonfallande grepp. Fast Wiedrows ibland fragmentariska stil gör att vi får tillträde till ursprungsmaterialet, kommer det nära och kan följa det nästan medan det nedtecknas. Hennes bok utmynnar i en sorgsen kapitulation, som kan erinra om T.S. Eliots ord i The Waste Land: ”The awful daring of a moment’s surrender / Which an age of prudence can never retract / By this, and this only, we have existed”. Fragmentet är ett berättartekniskt grepp som återkommer i Linda Beels bok, den längsta.

Beel tar sig mellan olika Denkmal, alltså minnesmärken, i första hand i Berlin, palimpsest-staden, och sedermera Dresden. Hon citerar ur Lindroths anteckningsböcker, en talande historia om när hon (Hilde) på 80-talet träffar en punkare i DDR, som sjunger en låt av Udo Lindenberg. Hilde kontrar med att sjunga Wolf Biermann, en låt som i Sverige brukade kallas DDR:s officiella protestsång. Punkaren hade aldrig hört den. Beel har skrivit en alternativ guidebok till Berlin (och Dresden), och det är en bok som säger mycket om både efterkrigsstämningarna och kanske ännu mer om eftermurenstämningarna i Tyskland.

Vad ska då avhandlingen visa? Att minnet är människans sjätte sinne, kanske. Ja, Krooks projekt är finurligt och en labyrint, där det inte alltid är lätt att orientera sig. Men minnet är värt att uppmärksammas. Och det Krook gör är att skicka iväg läsarens tankar. Ibland blir jag snurrig, men kan också säga att det är en stundtals produktiv snurrighet, som jag hoppas ska kunna utnyttja på något konstruktivt sätt i framtiden.

För det som visas är ju att det är oviktigt vem som skriver: det här är motsatsen till tv-programmet ”babel”, där författarnamnen alltid ställer sig i vägen för sina böcker. Texten sätts i fokus av Krook. Och först efteråt kan du ana vad syftet är, och vad som åstadkoms. Då sneglar du på de sex volymerna i lådan och förbannar att du var så mekanisk att du började med ”efterordet”: tänk om du hade börjat med Beels långa och på så många plan ögonöppnande bok i stället. Projektet lever – och visar då att en bok också kan vara något som inte upphör, utan det fortsätter verka i läsaren.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar