att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

27 apr. 2015

Hej Sol Fuck Love, Tine Høeg


Ibland tror jag att de engelskspråkiga är avundsjuka på oss som i bästa fall har engelska som andraspråk, på vår förmåga att använda ordet ”fuck” helt obehindrat. Det finns hos oss inte en situation som inte är tillräckligt formell för att inte bjuda in f-ordet.

Fast det är förstås tvärtom, inser jag. Det är vi som ska vara avundsjuka på dem, eftersom de har tillgång till ett ord som fortfarande kan uppröra på riktigt. Där har ordet kvar sin laddning, medan det hos oss håller på att bli en lika urvattnad eufemism som ett ”baske mig” eller ett ”fasiken”.


Nåväl, danska poeten Tine Høeg använder ordet i titeln till sin debut: Hej Sol Fuck Love. Den utkom 2013, och finns nu på svenska, tack vare det lilla Luleåförlaget Black Island Books och översättaren Roberth Maier Ericsson. Det är en liten giftgul bok, vars sidantal (31) är identitiskt med Bodil Malmstens långdikt ”Landet utan lov”, som gavs ut i singelformat 1991. En pedantisk fråga: den boken var utsökt formgiven av Stefania Malmsten för att imitera den gamla sjutumssingeln, men varför i helvete var den rektangulär som en bok och inte kvadratisk som en singel?

Äh, fuck det. Høegs bok är tryckt som ett häfte, och dikterna skildrar en avbruten kärlekshistoria. I terapeutiskt syfte minns diktjaget alla sina älskare och hur de brukade ta på henne. Elva stycken. Detaljerna ger ibland mig impulsen att skrika till ett ”TMI”, men Høeg är fortfarande ung, och kan ha ett provocerande tilltal. För hey, det är poesi det här! Humorn är dråplig, ibland tänkvärd: ”Jag ligger med en person / som har jättemånga tatueringar. / Vi tittar på varandra på madrassen. / Jag har aldrig sett någon / med så många födelsemärken förr, säger han.”

Hon – diktjaget – vill ha tillbaka sin man, men det går så där. Terapi funkar lika illa som droger. (Alltså, i generell mening – det nämns inga droger i den här boken.) Minnen är också dåliga på att ta hand om den som lider av kärlekssorg. Hon minns när de hörde någon sjunga Sinéad O’Connors ”Nothing Compares 2 U”. En förbannat bra singel.

Men det är alltså en kort bok, som inte tillåts göra stort intryck. Frågan är vad som ska hända med diktjaget, när hon uppenbarligen inte klarar av att bedriva någon exorcism av pojkvännen. Syftet är också lite oklart. Men titeldikten fungerar finfint, och ger en oväntad öppning mot något sårbart: ”Jag har glömt hur det kändes / när du skrev olika ord / med din tunga på min mage, / men jag försöker ofta minnas det.”

Ja, där finns en historia att berätta, en historia som nog mer är roman än diktsamling, åtminstone en så här kort diktsamling. Dessa exempel är som sagt fåtaliga, och ligger inklämda mellan selfie-dikter, infall, minnen, knulldikter, önsketänkanden, och en lite opåkallad men beskedlig besatthet av Scarlett Johansson. Ibland är det dikter att lite uppgivet rycka på axlarna åt, dikter som inte riktigt är intresserade av att förmedla unika eller nya insikter.

På tal om avund: den danska poesiboomen som har blivit vida omtalad på senare år, är inte det också något som håller på att bli en kliché, som f-ordet? Du såg väl själv i fjärde stycket här hur fånigt det ser ut i skrift. Nå, är vi fortfarande avundsjuka på danskarna för deras poeter? Orkar vi ett till av dessa svintalangfulla exemplar? Ja, vi ska nog orka det, och det finns nog fog för vår avundsjuka. Men huruvida Tine Høeg kommer att vara den vi ser upp till är för tidigt att säga. Hon är född 1985, och det här är alldeles för få dikter för att ge klart besked. Det är, för att återvända till Malmsten, en singel det är fråga om, och sällan har väl en popartist gjort stora intryck med sin debutsingel. Jag vill invänta albumet innan jag fäller ett slutgiltigt omdöme.   

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar