Poetry Slam

Glad i hågen går jag på Skärtorsdagen till Tändsticksområdet för att följa Jönköpingsuttagningen till SM i Poetry Slam. En relativt strid ström relativt unga människor har slagit följe.

Hur glad var jag tre timmar senare, när vi fått både fyra finalister och en segrare? Mer förbryllad än besviken, kanske. Några förutfattade uppfattningar om genren besannades med råge – det vill säga att det var dikter av ojämn kvalitet där rimbägaren flödade över. Dikter som var ämnade att orsaka skrattsalvor hos publiken. Mer än lovligt många dikter handlade om sex också, alternativt politiska krönikor med rimmen som en smäck.

Däremot förvånades jag över hur beskedliga många av poeterna var, åtminstone i sin framtoning. Jag gick dit för att lyssna på poeter som tagit intryck av hiphop, som fullpumpade av självförtroende skulle äga scengolvet. I stället fick jag se försynta kamrerstyper som generat fnissade sig genom de egna dikterna.

Med undantag för de fyra välförtjänta finalisterna som knep platser till Stockholm då. Speciellt Josefin Wernersson, med några rader lika starka som Sonja Åkessons. I sina dikter balanserade hon ett allvarligt innehåll som tuktade rimmen. När innehållet tar över blir det fungerande poesi. För annars var det antingen bra uppläsning och dålig poesi, eller tvärtom hygglig poesi och ohygglig uppläsning.   

Förvånad blev jag även av de pedantiska reglerna, som det tog en annars skicklig ceremonimästare alldeles för lång tid att gå igenom. Varför inte bara låta var och en hålla på tills publiken tröttnar? Med färre regler skulle vi få se mindre konforma poeter på scenen.  

Men jag tar med mig flera positiva intryck. Dels modet hos de tävlande, som skrivit intima och privata dikter, och dels den städade månghövdade publikens varma stöttande applåder. Samt den konsekvent positiva och generösa atmosfären i rummet.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 4/4 2015)