Vegatsjonens triumf er all, Sigurd Tenningen

Den svenska självgodheten mot våra skandinaviska grannars insatser inom kulturen är total, men om man undantar popmusik: vad är vi själva så bra på? Vi har ingen litteratur som är jämförbar med Ibsen, Hamsun, Andersen, Kierkegaard eller Christensen. Inte heller har vi någon som är jämförbar med Knausgård (sorry Ernst Brunner). Jag skulle ge vad som helst för att ha en Ibsen att förhålla sig till. Vi har fan heller ingen tradition av essäistik i Sverige, där man måste vara typ akademiledamot för att en essäsamling ska vara av intresse för förlagen.

Är man då svältfödd på essäer kan man vända sig till Norge, där Sigurd Tenningen har samlat nio stycken enhetliga essäer i boken Vegetasjonens triumf er total (Gyldendal). Delvis tar den som utgångspunkt antropocen, som Vagant gjorde ett temanummer om så sent som i höstas (3/2014). Tenningen ingår i dess redaktion, och bokens omslag är formgiven av Vagants specielle visuella essäist Andreas Töpfer.

Den inledande essän om Inger Christensen ingick förresten i just det Vagant-numret, och drygt hälften av texterna är hämtade från tidskriftens fem senaste årgångar, lätt bearbetade. Den essä som fått ge samlingen sin titel är dock nyskriven, och handlar om Houllebecq, en författare som mer och mer framstår som den som äger vår tids mest ärliga blick. Konsten som platsen där människan blir synlig som natur, det är premissen för Tenningens essäer. Ett inte helt oproblematiskt påstående.

Typiskt nog är begreppet antropocen sällan omtalat i Sverige, men vi använder det väl snarast för att namnge vår tidsepok från industrialismen och framåt. Om människan som entitet, en konstruktion: så vidrör Tenningen sitt ämne, och går från tanken om humanismen mot maskinålderns fixering vid människan som ett misslyckat djur, med Peter Sloterdijks formulering. Man föds inte till människa, man blir det, skulle man kunna säga. Den strategi vi då måste utveckla är mångfalden, genom att utforska våra onåbara dimensioner. Människan som biologi, och kanske vi skulle tjäna på att bli mer djur.  

Tenningen visar också med sina exempel att det händer saker på andra ställen i USA (Sloterdijk är tysk filosof). Den som är van vid svenska dagstidningars kultursidors förkärlek för amerikanska namn blir nog upplivad av att vi utöver några mindre omtalade skandinaver rör oss mot exempelvis ett annat tyskspråkigt namn som Dietmar Dath. Tenningen hittar nya saker att visa, men också ett nytt framställningssätt.

Det är rastlösheten som är hans nya framställningssätt, och hellre än att söka erkända mönster och erkända sätt att binda ihop idéerna skuttar hans tankar hit och dit. Vilket gör läsningen till ett äventyr, för du hamnar sällan på de platser du så att säga köper biljett till under din läsning. Och det är så befriande! Att bara kunna ana hur han tänker fortsätta. För han strävar mot nya intryck. Vad vi ser är inte vad vi vill se, hävdade Lacan, och jag anar att Tenningen skriver vidare i den traditionen, i ett slags ”vad vi ser är det vi tillåts se”.

Ole Robert Sundes tidigare essäer blir ett mönster för Tenningen att följa. (Sunde brukar kallas Norges smalaste författare, och har sagt att han skriver bättre än Knausgård.) Åtminstone skriver Tenningen vackrare essäistik än Knausgård när han skriver om Sunde: ”Med alle sine inskutte halvsetninger og tankemessige brudd er det som om essayene hele tiden prøver å snakke i munnen på seg selv. Enkelte ganger blir denne tøyeløse impresjonismen utvilsomt trøttende, men ikke sjelden åpner den for en erfaring av det desentrerte og midtpunktsløse. Faktisk er det knapt til å unngå at man før eller siden under lesningen av ORS bryter ut i en bunnløs latter over hvor svimlende idiosynkratisk det hele er.”

Sällan har jag sett någons stil karakteriseras så pregnant och stringent. Annars bryter Tenningen mer än gärna mot just stringensens gängse regelverk. Här är det uppgivenhetens triumf som är total, men det är som sagt en vacker uppgivenhet, och jag skulle säga en konstruktiv uppgivenhet, som leder Tenningen vidare in i nya insikter i sitt ämne. Sunde porträtteras som en orolig läsare, och det är en oro som bara delvis flyter in i Tenningens prosa, som hålls kontrollerad men inte tuktad, vibrerande men inte skakig, och alltså vacker men inte snygg.

Kopplingarna som görs är också relevanta, som när han i samband med essäer om fotograferna Linn Pedersen och Erik Pirolt blandar in bland andra Henrik Ibsen och Walter Benjamin. Men inte för att hitta ytliga beröringspunkter, utan för att visa hur intimt sammankopplad tematik kan hittas för den som söker bortom genren, och när Pedersens fotografier kopplas till Lewis Carrolls bok om Alice i spegellandet uppdagas helt plötsligt vad vissa fotografier gör med dig: stirrar tillbaka, men inte för att möta din blick utan för att få övertaget över dig. Det är då begreppet ”sedimentalitet” förklarar Pedersens intresse för geologin.

Och på tal om spegling visar Tenningen hur vår tradition att spegla oss i naturen håller på att försvinna, att vår bild håller på att bli mindre av reflekterande och mer av genomskinlig art. Vem tittar på vem här? Nu är naturen en del av oss – igen, kunde man väl säga. Civilisationen har jobbat hårt för att avlägsna oss från naturen, visst, men som samhället håller på att utveckla sig är det nog läge att börja fundera på ruralisering. Då kan du kasta nycklarna till den odugliga suven, kyssa farväl till raw food-glassen och sluta hiva tryffelpizza över dina barn.

Här utforskas olika varianter av människan, av det mänskliga, och det kan ske med hjälp av den romantiska uppfattningen om doppelgänger, illustrerat av noveller av den norske författaren Hans Herbjørnsrud (notera dubbleringen i hans initialer, för all del). Enligt Tenningen kunde den psykotiske jagberättaren i Poes novell ”The Tell-Tale Heart” ”kunne like gjerne vært en skikkelse fra det indre av Telemark.” Det är en svindlande tanke på flera plan. När Tenningen så talar om var ledtrådar ska finnas – oftare på ytan, mer sällan på botten – tänker jag på just Poes briljanta novell ”The Purloined Letter”, där svaret finns mitt framför ögat och inte undanskymt, som man skulle tro.   

Här finns gott om distinkta exempel att lyfta fram, i en bok som för att återigen låna Sloterdijks skarpa formuleringskonst inte direkt löser framtidens problem men snarare utlöser dem. Och så blir Tenningens essäer till den manande bok jag så gärna önskar ska hitta fram till sin läsare och där orsaka omvälvande ting. Det korta formatet överskrider också frustrationen, när det snarare leder till avtryck, sätter spår. Essän ska ju riva upp i stället för att lägga till rätta.

Kanske det är därför det är så ont om goda svenska essäister. Ordningssinnet är inte vad essän eftersträvar. Nä, här ska finnas utrymme för slarv. Det produktiva slarvet, som rör sig både överskådligt och ned i djupet och hittar saker trots att det inte redovisar sina insatser – nä, men desto mer av sina insikter. Då rör sig skrivandet bort från de kategoriska utsagornas definitiva och farliga fållor, och sysslar mer med att nå fram till kreativa öppningar för läsaren.