The First Bad Man, Miranda July

Allkonstnären Miranda Julys första roman är som väntat excentrisk och rolig. Men i första hand är det förmågan att skildra en människa inifrån som imponerar. 

Miranda July är en nästan orättvist begåvad mångsysslare, framgångsrik skådespelare och regissör och konstnär. Jag tyckte jättemycket om hennes novellsamling Ingen här hör hemma mer än du, som kom på svenska 2008. Men kan hon också skriva en roman?

Klart hon kan. Hon passar dessutom på att förnya romanen som genre, med sin okonventionella kärlekshistoria The First Bad Man. Huvudpersonen Cheryl, i fyrtioårsåldern, lever ett bokstavligt inrutat liv, med en bokstavlig klump i halsen som hon får behandling för. Hon trånar efter en drygt tjugo år äldre man, men han är bara intresserad av att få hennes välsignelse för att få ligga med en sextonåring.

När chefens dotter Clee flyttar in hos Cheryl vänds allting upp och ned. När hennes inrutade tillvaro krackelerar är det som att fantasin frikopplas, tvångstankarna tvingas till flykten, och hon får sexuella fantasier om sin inneboende, alltihop skildrat minutiöst och detaljerat. Clee är en odräglig översittare som rutinmässigt attackerar Cheryl, men dessa attacker blir allt mer rituella, och övergår så småningom i sex. Räkna inte med att några normalitetens lagar gäller här.

Varför gillar jag det här så mycket? Humor är sällan något jag brukar uppskatta i romaner, kanske därför att det ofta är så uppenbart att författaren bara tigger bekräftande skratt. Så kallad intelligent humor är värst, för den vädjar bara till det vi redan förstår. Julys humor är mer okonventionell: råare, skitigare, mer utmanande, men också mänskligare.  

Tricket består i att Cheryl skildras inifrån, och berättarrösten vacklar aldrig. Du känner inte heller någon misstänksamhet att Julys främsta syfte är att söka träffsäkra punchlines. Nä, hon är mer intresserad av att utforska fantasins potential. Det finns gott om ögonblick när du knappt tror vad du läser, men läser vidare, just för att berättarrösten har dig i sitt grepp med sitt övertygande tonfall.  

Uppfriskande nog skriver July som om romangenren saknar tradition och oskrivna regler. Hennes sätt att inte gå utan snarare springa över gränsen saknar motsvarighet. Det närmaste jag kan tänka är Stig Larssons tidiga romaner Autisterna och Nyår, som var ungefär så här karnevalistiskt upptågsrika.

Alla författare är unika, men en del författare är mer unika än andra. Miranda July är pigg på att utforska excentriska spår, men det blir inte sökt eller konstigt för konstighetens skull. Möjligen är hennes upptagenhet vid kroppsvätskor aningen magstark, men det kompenseras av hennes genuina människointresse.

För det som utgör slutintrycket handlar mindre om allt kissande i pappersmuggar eller besattheten vid dålig fothygien, och mer om det mänskliga perspektivet. Cheryl är med sina skavanker en av de mest levande romankaraktärer jag läst om på länge. Då blir romanen om henne ett gripande människoöde, inte tack vare utan trots alla effekter och knasigheter.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 22/4 2015)