att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

12 apr. 2015

Provins


I går hade Johan Croneman en fin sportkrönika i DN, där han ondgjorde sig över storstadskoncentrationen i Allsvenskan, där matcher mellan lagen från Stockholm, Göteborg och Malmö alltid får mer uppmärksamhet än när småstädernas lag spelar. Rättfärdigad kritik, visst – men sedan skjuter han sig själv i foten när han skriver om hur tråkig finalserien i ishockey är, där Skellefteå möter Växjö.

Det är möjligt att ishockeyns Stockholmslag gått kräftgång de senaste åren, men på mindre orter är ishockeyn ofta större än den i storstaden så omhuldade fotbollsallsvenskan. Här i Jönköping drar HV 71 alltid 7000 åskådare till sina 27-28 hemmamatcher per år. Och medan fotbollens högsta serie har tappat i spelkvalitet har ishockeyns högsta dito blivit bättre. Tack vare landsbygdslaget Skellefteå, som vinner inte för att man spelar destruktiv gnethockey utan för att man spelar positiv anfallshockey som är en fröjd att se även för den som liksom mig är född i Umeå. 


Detta om synen på Norrland, och jag tar med mig Cronemans typiska arrogans in i läsningen av Provins nr 1./2015. Provins har funnits sedan 50-talet, och sedan tidigt 80-tal utkommer den regelbundet. Men nu kan det vara slut med det, efter alliansens utlysta minskning av bidraget till kulturtidskrifter, en hållning som sedermera blivit en gnutta mer generös, men man ser ut att fortsätta leva på lånad tid. Pernilla Berglund och Helena Fagertun är de nytillträdda redaktörerna.

Vad är det norrländska? Så brukade frågan lyda när Provins hade provisoriska chefredaktörer, och en kan tycka att det borde ha gått att ge svar på den frågan en gång för alla. Här nämner Elisabeth Rynell att Sara Lidman hade alla böcker som hade översatts av Flannery O’Connor. Ett nummer av tidskriften från förra året hade O’Connors essä ”Den katolske författaren i den protestantiska södern”, men varför den slarviga tidsreferensen ”på 50- eller 60-talet”, när hon föreläste där 1963?

Det finns helt klart ett släktskap mellan flera norrländska författare och Flannery O’Connor, som också verkade i provinsen. Nu menar jag alltså inte endast Sara Lidman, utan kanske i ännu högre grad Torgny Lindgren. Men också Ida Linde, tycker jag, som kanske har skrivit den bästa Västerbottensromanen på senare år, Norrut åker man för att dö. 

Men det finns åtskilliga utsökta norrlandsförfattare, tillräckligt många för att södra Sverige har all anledning att bittert avundas oss norrlänningar. Några av dem bidrar i detta nummer av Provins, till exempel dikter av Tove Mörkberg, och Mattias Alkberg, med det som skulle bli sista numret av hans anarkistiska tidskrift Butter. VK:s kulturredaktör Sara Meidell skriver också kärleksfullt om symbiosen mellan dagstidningen och kulturtidskriften, och det är lätt att instämma i hennes hyllning av kulturtidskriften i sig. Dit alltså Provins hör, en tidskrift jag läste flitigt på 90-talet när jag bodde i Umeå.

(Jag var också en av dem som skickade dikter dit, men dåvarande redaktören Gunnar Balgård var inte imponerad. Han tog sig ändå tid att läsa, och skrev ett omdöme som jag fortfarande minns – ordagrant – och det är lite kul att han i en intervju här nämner just att han brukade skriva sådana kommentarer. I rättvisans namn var hans kommentarer om mina dikter rättvisa, för de var verkligen usla.)

Nä, jag tror inte att det här blir det sista numret. Det vore trist, alldeles för trist. Bland annat därför att det är nu det händer, så som Vi läser visade i förra numret med Therese Erikssons genomgång av nya Västerbottensförfattare. Det är nu Norrland är som mest vitalt, och det borde därmed finnas en tidskrift som fångar det när det händer, en tidskrift som vågar vara kaxig i sitt tilltal, men också respektfull och förtrogen och initierad. Ungefär som det ser ut nu, alltså.

I detta till stora delar tillbakablickande nummer. Att titta tillbaka kan vara förödande, men också nödvändigt. Det kan finnas saker där som är värda att ta till vara, saker som kan inspirera och influera. Det är klart att det finns en historia, att vi ska vårda de med all rätt vördade, men också vara uppmärksamma på att det pågår saker i nuet som är spännande i sig, och inte enbart som jämförelsematerial med de gamla berättarna.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar