Kära Liv och Caroline, Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli svarar på frågor om livet

För något år sedan såg jag ett nyhetsinslag om poddar (eller om det var en tidningsartikel), med en hipsterskäggig man som lyssnade på ett par poddar på förmiddagen innan jobbet och så ett par på eftermiddagen medan han lagade mat och strök skjortor och sedan ett par på kvällen medan han vaggade barnen och log mot sin fru, som också lyssnade på poddar. En parodi? Nä, men jag tänker på honom ibland, vad det blev av honom.

För jag har aldrig lyssnat på en enda pod, men har fattat att det är det man gör, lyssnar på poddar och kollar på tv-serier. Så nog känner jag till att Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli har en pod på Expressen. Nu har de samlat sig till en bok: Kära Liv och Caroline, (Natur & Kultur) där de svarar på lyssnarfrågor.

De börjar med frågan om man ska raka benen, fortsätter röra sig från yta till djup, från högt till lågt, och svarar oftast uppriktigt, och utan att raljera över frågeställarna (inte ens när frågorna är mer än lovligt dumma tappar de tålamodet, som när så många frågor handlar om kläder). Så nog är de roliga, ibland påtagligt drastiska, ibland till och med fyndiga, och bara undantagsvis plumpa – skämtet om kungen är till exempel ett övertramp.

Jag kan också stå ut med en del av generaliseringarna, helt enkelt för nöjet att ta del av deras åsikter – de är underhållande, och förvisso, hellre deras svada än den som kommer från Filip & Fredrik och Alex & Sigge et consortes. Jag får i alla fall insikt i en annan värld, tack så mycket för det – till exempel lär jag mig att det som första gången ser ut som ett feltryck är ett tidigare obekant ord (”ochill”). Överlag är språket så ungdomligt att jag plockar fram en skämskudde, men vad fan, det får jag tåla. Idioti förekommer bara när de blottar sin okunskap om Norrland, men låt gå för att de tycker att Skåne är super, Stockholm är ok, och resten är blä. Det vill säga: ointressant.

Att som de gör här, levererar livsråd, är något som annars brukar göra mig skeptisk. En godhjärtad tolkning från min sida skulle då vara att boken fungerar inspirerande, och det kan jag väl till nöds acceptera. Tror att de i så fall gör en viktig insats med den här mjuka fluffigt formgivna boken, att de blir ett slags ställföreträdande kompisar, coola peppande tjejer. Nä, jag dömer inte, jag har mina egna ställföreträdande bara. Det är inte heller till mig de talar. Väl?   

Nu blottar de sig bara till en viss gräns. De förblir coola, och demonstrerar bara en hanterbar skit. Det är lite av en brist, men kanske det inte går att genomföra på något annat sätt. När jag har upplevt något djävligt på jobbet brukar jag säga att jag efteråt gick in på toaletten och grät. När jag ser de andras förskräckta miner skyndar jag mig att avfärda alltihop med ett ”ja … alltså … typ!” Eller som Strömquist så ofta säger här: ”SKOJA!”

Strömquist och Ringskog Ferrada-Noli är nästan för samkörda, ja de är väl så himla sams att man ibland önskar att någon av dem kunde avbryta på ett lite mer burdust sätt än det försynta ”nu håller jag inte riktigt med dig här …” Nu blir det ingen friktion riktigt. Nåväl: de uttrycker sig tillspetsat, ibland med viss ironi. När de säger att de helst undviker att ta med sig sina pojkvänner när de umgås känns det lite sorgligt, ungefär som att varför är de ihop med så tråkiga killar då? Är inte det en typisk tjejgrej? vill jag fråga, alltså att dissa män (jag har jobbat på arbetsplatser med uteslutande kvinnlig personal: fråga mig gärna vad de brukade skämta om på rasterna).

De talar en hel del om jämlikhet, och säger förstås vettiga saker. Lite förvånande att de talar så mycket om vithet och rasifiering också. Det är dock sällan de säger något som överraskar, utan mest handlar det om att boosta lyssnarna, lära dem upptäcka sina dimensioner, växa in i sitt självförtroende. Samtidigt kan de hänvisa till en artikel från Guardian som uppmanar oss att vara bekväm i vetskapen att vi i grunden är mediokra. Nog för att det är lättare sagt för den som redan gjort karriär i kultursektorn.

Men det är fint när Strömquist med en kort formulering fångar graffitikonstnären NUG:s vackra linjer. De har också fått med en fin analys av varför svenska tv-serier är så dåliga, speciellt på humorsidan: ”Ingen tycker det är kul. Men alla tror att någon annan tycker att det är kul.” Vem sa så? Det kan kvitta, för oftast läser du inte de två i tävlan mot varandra, så det är mer vänskap än konkurrens. (Det var ”Caroline” för resten.)

Å andra sidan: den här boken fungerar mest för att stärka de två kompisarnas varumärken. Strömquists är stort – hon är nog en av Sveriges mest omtyckta konstnärer. Som författare har Ringskog Ferrada-Noli mer att bevisa: jag var lite besviken på hennes debut som kom för sex år sedan. Här finns dock gott om exempel på en vassare stil, från bådas sida, och jag gillar hur de kombinerar teori och praktik, att de också försöker tänka ett steg längre hela tiden.  

Jag har ju sträckläst den här boken, och jag fattar att det är så det funkar med poddarna, att de är farligt beroendeframkallande. Liksom tv-serierna. Jag gillar verkligen den här boken, men hellre än att börja abonnera på deras pod inväntar jag nästa gemensamma bok från dem.